SPCK London 1960

I urval, översättning och bearbetning av Niklas Adell, 2021

Essays in Pastoral Reconstruction är en 139 sidor lång bok. Detta häfte är endast 14 sidor långt. Urvalet av texter är gjort utifrån den innevarande svenskkyrkliga situationen.

Två av bokens uppsatser återfinns inte,

uppsats nr 4 ”Några återverkningar av Oxfordrörelsen” och

uppsats nr 5 ”Prästämbetet i den anglikanska traditionen”.

Innehåll

1. Enda plantskolan.. 1

2. Pastoral teologi 2

3. Asketisk teologi 3

6. Det asketiska mönstret och Book of Common Prayer. 4

7. Tillämpad teologi och några pastorala problem… 5

8. Tro, gärningar och värderingar. 6

9. Inför 1984. 7

10. Några ytterligare tankar om Resten.. 8

11. Biblisk kunskap och andlig bön.. 11

12. Den mystiska kroppen och förvaltandet av Ordet/Ordets tjänst 14

1. Enda plantskolan

Enda plantskolan för andlig mognad, teologins växande och kyrklig förnyelse är den guds­tjänstfirande församlingen. Så var det i urkyr­kan, och så har det varit genom kyrkans histo­ria. Alla tiders teologer har i första hand varit församlingspräster eller biskopar. Också de som var universitets­lärare eller forskare hade sina fötter i den pastorala verkligheten. De formade sin teologi i predikstolen och delade den med den vanlige församlingsmedlemmen.

Fast det betyder inte att det som nu behövs är predikans förnyelse. Det finns tvärtom många fak­torer som gör att predikan inte är en möjlig, kanske inte ens en öns­kad, lösning på de innevarande pastorala bekymren. De är mer komplexa än så.

      Teologi likaväl som bön får sitt värde bara så länge de tillhör livet och hand­landet i kyr­kan. ”Fastän många är vi en enda kropp i Kristus”.

Om den enda platsen för allt vad kristen tro heter är livet i den gudstjänst­firande försam­lingen, kan en präst omöjligen säga att man har en gudstjänst­firande församling. Den tanken får bara inte finnas i vare sig hjärta eller tanke, känsla eller förstånd.

Allt pastoralt arbete och allt kyrkoliv – och det är så brutalt bokstav­ligt som det låter – är, vidare, avhängigt att vår första prioritet ligger på tillbedjan av Fadern genom Sonen i Andens enhet. Att i stället låta organisationen, diako­nin eller evange­lisationen, än mindre ekono­min, gå före betyder inget annat än andligt och kyrkligt självmord.

Predikan är utifrån den modellen något som sker i kyrkan, för kyrkan och av kyr­kan. Den hör hemma i den gemenskap som hålls ihop av bön, tillbedjan och andlig väg­ledning inom kyrkans sakramentala ramverk.

Hjärtat i församlingen är den trogna Resten. Och redan nu finns det anledning att stryka under att Rest-tanken är ett organiskt, inte ett numeriskt, koncept. Jag åter­kommer.

2. Pastoral teologi

I Oxford sade nyligen (läs: 1959, NA anm) en professor att den teologiska fakultetens upp­gift är att utbilda präster. Lika nyligen häv­dade en professor i Cambridge att den teolo­giska fakulteten aldrig ska ses som en ”skola för ordinander”.

Det leder till en fråga om det över huvud taget finns något som kan kallas ”pasto­ral teologi”. Oxford synes svara ”ja”, Cambridge ”nej”. Överlag torde Cambridge i detta ärende ha fler anhängare än Oxford.

Ett problem i sammanhanget är att ”pasto­ralteologi” de få gånger det förekommer i ut­bildningen på de teologiska fakulteterna syss­lar med sådant som till exempel namnen på stiften i Church of Ireland eller olika sätt att distri­buera kalken i mässan. Jag minns särskilt när jag i en föreläsning i pastoralteologi fick veta att det är tillåtet för en präst att ta av sig prästkragen när han spelar tennis. Jag är tack­sam för den typen av kunskap och vishet, men förblir skeptisk till tanken att det skulle vara ”pastoral teologi”.

Cambridge har förstås rätt i att den akade­miska teologin söker och behandlar hela san­ningen om Gud och hans uppenbarelse i Kristus och inte bara de delar som är relevanta för prästen i församlingslivet den innevarande tiden. Med Cambridge blir det mer akademiskt och sterilt, men så ska objektiv san­ning vara. Å andra sidan måste de teologiska studierna landa i den pastorala verkligheten för att på allvar kunna kallas för pastoral teologi – eller ens kristen teologi. Även om det inte behöver bli så drastiskt som en broder Forrest uttryckte det:

Käre teologie studerande och blivande präst,

dina ansträngningar att lära dig teologi är egent­ligen värda just ingenting.

Du läser filosofi och dogmatik dag ut och dag in, Gamla testamentet på hebreiska och Nya på gre­kiska.

Verkligheten i församlingen kommer att ge dig en sorglig krasch:

Det enda du egentligen behöver veta är hur du samlar in pengar till din församling.

Hur ska man då överbrygga gapet mellan teologiska studier och pastoral praxis?

En sak är att bejaka det positiva i att det finns ett gap. Pastoral teologi har sitt ena bro­fäste i teologin och det andra i den pastorala verkligheten. Vi ska bygga en bro över det gapet, inte fylla igen det. En bro underlättar kommunikationen mellan de båda sidor den överbryggar, och den förlorar sitt värde om sidorna inte hålls isär.

Ett alltför vanligen förekommande fel är att man tänker att man lär sig teologi för att kunna lära ut teologi. Prästkandidaten tänks läsa teologi för att kunna undervisa sin för­samling, ungefär som en lärarstudent läser geografi för att kunna undervisa sina elever. Men en präst är inte som en lärare, utan mer som en läkare. Läkarstudenten läser medicin inte för att undervisa utan för att tillämpa: ge diagnos, behandla, ordinera. Prästen ska vara själsläkare mer än kristendomslärare.

Det kristna livet med bön, gudstjänst och vardagsliv är en personlig tillägnan och til­lämpning av det kristna dogmat, av biblisk teologi, religionsfilosofi, liturgi och kyrkans historia. Här står bron mellan den ”rena” teo­login och den pastorala verk­ligheten.

Prästens professionalitet är som läkarens: en blandning av det man läser på den medi­cinska fakulte­ten och det man lär sig i sin praktiska tjänstgöring. De båda bro­fästena motarbetar inte varandra, utan kompletterar.

Uppgiften för den pastorala teologin är att tillämpa teologin på bön, tillbedjan och guds­tjänst.

Denna tillämpning kallas ”asketisk teo­logi”.

Teologi ska inte bara studeras och förstås, den ska absorberas in i vårt väsens in­nersta djup, ge färg och märg, liv och ledning åt hela livet.

Det finns präster som ger en god och kor­rekt undervisning om trosbekännelsen; de har lärt sig dess innehåll och förstått det, men kun­skapen förblir utanför deras liv och hamnar oftast bakefter de praktiska upp­gifterna i för­samlingen; församlingslivet blir svalt, utan poäng och utan kreativitet. Inkar­nationen för­blir för dem teologi och lära, inte en levd san­ning som genomtränger varje stund av livet och präg­lar tankar, ord, gärningar, beslut – och så vidare.

3. Asketisk teologi

”Asketisk teologi” kan, enkelt, beskrivas som ”applicerande” teologi, alltså som tillämp­ningen och tillägnandet av teologin i livets alla delar. Man kan översätta askes med träning. Denna träning inkluderar och omfattar den enskilda människans alla färdigheter och kompetenser, gåvor och egenskaper. Asketisk teologi arbetar därför också med relationen mellan den enskildes bön och själavård och det korporativa livet i kyrkan, liksom med de konkreta och moraliska konsekvenserna av trons liv.

Asketisk teologi är inte ett ytterligare teolo­giskt ämne utöver de andra utan en slags kata­lysator som åstad­kommer en ”kemisk reakt­ion” mellan alla slag av teologi – och därmed skapar en kreativ helhet. Den förvandlar teo­logi till religion, eller kanske vi hellre ska säga ”tro”.

Teologin säger att vi döps till en abstrakt­ion, en människa och en metafor. Den troende säger att vi döps till Gud Fader som är över mig, kring mig och i mig, till Guds Son som är min frälsare, saliggörare och herre och till Guds Helige Ande som ger liv, upplyser, hel­gar och behåller mig i tron. Teologer kan dis­kutera vad Atha­nasius eller Luther faktiskt stod för (men inte om de hade rätt). Det aske­tiska tilläg­nandet frågar hur deras lära påver­kar bönen och livet hos den som lever i tron.

Att ta till sig det teologin säger leder till omvändelse av en människas hela håll­ning till livet och hans/hennes böneliv och gudstjänst­liv och hans/hennes moraliska leverne.

Tron lever i både tillbedjan och praktiskt liv. Tron dikterar pastoral praxis. Tron har bäring på sociala och ekonomiska frågor.

Detta leder till en för prästerna förfärande viktig fråga: Är vår pastorala praxis och våra beslut om för­samlingens liv och verksamhet och dess former, är, vidare, det sätt med vilket vi handskas med de sociala och eko­nomiska frågor och problem som finns i vår samtid styrda av en odisciplinerad, oorganiserad pragmatism, relaterad till dagsaktuella och opportunistiska lösningar, diffusa moraliska grundvärderingar eller bara strå­lande goda idéer? Eller har kyrkan/församlingen ett genomtänkt sys­tem som håller ordning på det som händer och levs? Är ”asketisk/tillämpad teologi” bara en meningslös term, påhittad av Martin Thornton, eller är det en ound­viklig del av allmänkyrklig lära och katolsk ortodoxi?

Den asketiska träningen har inget värde i sig. Då blir den moralistisk, negativ och, i dålig me­ning, puritansk. I stället tränar man och coachas för någonting. Målet för en kristen och en kristen församling är inte att vara väl trä­nad, inte ens att ha ett rent hjärta, utan att se Gud.

”Du skall inte” är inte det grundläggande i kristenlivet, inte ens i sin positiva form: ”Du skall”. Visst ska vi vara ödmjuka och inte högmodiga, men enda fram­komliga vägen till ödmjukhet är att ”vara stilla inför Gud”, alltså att leva i den meditativa närvaron hos Gud och hans verk. Kristenlivet och kyrkolivet handlar inte om moral utan om askes. Så var det för ökenfäderna. När de var intresserade av att utplåna sin synd var det bara för att synden hindrade deras andliga tillväxt. De strävade inte efter att vara goda utan efter att finna Gud. Det är fortfarande det det handlar om.

”Dödssynd”, synd som leder till döden, är inte en kategori särskilt allvarliga synder, utan sådan synd som stänger relationen med Gud och blockerar nåden och Anden. Man kan inte göra sig fri från synd utan Guds nåd. Är nådeskanalen stängd, är det kört. Den synd som stänger relationen till Gud är ”dödssynd”, vilken synd det än handlar om.

Om någon blir förvånad över att höra att asketism inte handlar om tagelskjortor eller halvsvält så kom­mer väl han eller hon att bli lika förvånad över att gåvan till tigga­ren inte är någon form av välgärning.

Kristen asketism ser inte en motsättning mellan kropp och själ utan strävar efter sam­spel och samarbete mellan kropp och själ. Nåden verkar i helheten. Kropp och själ är integrerade med varandra i det mänskliga livet, inte ställda som varandras fiender, och träningen och observansen av den ena tjänar mognaden och tillväxten av den andra.

Fastan har inget värde i sig, men relaterad till bönen kan den vara till människans, för­samlingens, kyrkans och världens bästa.

Den enskilde kristnes asketiska liv hör ihop med församlingen och med världen omkring den. Försam­lingen är den lokala manifes­tationen av Kristi kropp, den kanal för Guds nåd genom vilken försoningen flödar in i värl­den. Världen behöver kyrkan, och den lokala världen behöver en församling som lever, asketiskt tränad, så att Guds nåd kan finnas där och flöda fram där. Det är Restens stora uppgift och ansvar. Och detta är något helt annat än en slapp massevangelisation.

Bara det ordnade livet, den levande guds­tjänsten och den andliga hälsan och kre­ativiteten i den lokala församlingen har något verkligt bestående värde och något verkligt bestående inflytande på världen. Det betyder inte att en församling inte kan vara nog så konkret i sitt liv. Men den är det utifrån sin kallelse och sitt ”elit-lag-spel”.

 

6. Det asketiska mönstret och Book of Common Prayer

Alla lösningar på pastorala och liturgiska frå­gor kan bli till, ”födas”, bara i försam­lingens gemensamma liv. Sedan kan teologin bidra till att forma, förfina och utveckla dem. Men innan något kan utvecklas måste det ha blivit till, ”vara fött”. Det mest grundläggande och pri­mära är därför inte en organisation eller ett kansli utan gudstjänstfirande gemenskaper som lever i ordnade former, i en livsregel. Pas­toral teolog kommer alltid före administ­ration och organisation.

Liturgi är, följdriktigt, vad kyrkan gör, inte vad kyrkan är tillsagd att göra. Liturgi är inget som sätts samman av en kommitté och stad­fästs av ett beslutande organ. I alla de tider när liturgin har utvecklats och blomstrat har den avgörande faktorn var det liturgiska livet och medvetandet i den gudstjänstfirande kyr­kan, även om kyrkomöten och till och med världs­liga härskare då och då försökt ha inflytande över det. Uppgiften för de beslutade organen, som biskopar och kyrkomöten, är inte att före­lägga eller att hindra den liturgiska utveck­lingen utan att uppmuntra, främja och vägleda den. Ty detta handlar självfallet inte om anarki utan om disciplinerad frihet.

Att Rest-tanken ligger som hand-i-handske i tänket är uppenbart. Det är bara i elitlaget som liturgin kan födas och växa.    

Book of Common Prayer är i detta perspek­tiv inte i första hand den lagfästa ord­ningen för den engelska kyrkans liturgi, inte heller en regelsamling från parlamentet, inte ens en serie gudstjänstordningar, fri­stående från varandra, för olika tillfällen – utan en ”asketisk ram” för den engelska kyrkans spirituali­tet/fromhet. Grundmönst­ret i Book of Com­mon Prayer är den söndagliga eukaristin, det dagliga officiet (med ”Matins”, laudes, och ”Evensong”, vesper) och personlig, enskild bön. Det är det viktiga, ”the basic design”. Sättet man gör det på – hur man celebrerar eller hur man reciterar Psaltaren – är av under­ordnad betydelse.

Eukaristin kan liknas vid den kristna famil­jens gemensamma måltid, tidegärden kan lik­nas vid den kristna plutonens exercisövning. Det finns större frihet i formerna för den förra än för den senare, för att säga det stillsamt. De två kompletterar varandra, som två pelare i församlingens liv. Deras roll i församling­ens liv och till­växt är verkligen olika, och de har olika platser i församlingens livsregel.

Den avgörande troheten gäller grund­mönstret. Att fira eukaristin med rökelse, li­turgiska klockor och ro­merska prefationer är inte illojalt mot Church of England – men att byta ut vespern mot ett completorium är det.

Book of Common Prayer, 400 år gammal, är fortfarande den mest fullödiga be­skrivningen i hela kristen­heten av en församlings asketiskt levda liv.

Tidegärden är Jesu Kristi dagliga offer till Fadern genom lemmarna i hans kropp; det är den dagliga län­ken mellan kyrkan på jorden och kyrkan i himlen. Den konsti­tuerar den största enskilda faktorn för kreativiteten i den lokala församlingen. Dess väsentliga och grundläggande pastorala karaktäristika är att vara enkel, objektiv och direkt. Den ska inte ha en massa tillägg såsom skriftermål, förbön, långa bibelläs­ningar, hymner eller annat. Allt sådant är goda saker, men de hör inte hemma i tide­bönen. Ska det läsas ur Bibeln i en tidebön ska det vara kort, högst sex verser.

Tidegärden ska vara gemen och oföränder­lig. Denna objektiva och sakliga gåva till Gud ska inte fördär­vas eller förvridas av personliga val och tycken.

Tidegärden är församlingens gemensamma uppgift, inte bara prästens. Men är inte det att förvänta sig för mycket av kyrkfolket? – alltså de som sitter i kyrkoråd och församlingsråd, tar ansvar för grupper och gruppers möte i församlingen, ordnar med kyrkkaffen och församlingsaftnar, är kyrkvärdar och så vidare. Varför skulle en halvtimmes tidebön, som tillhör det allra mest väsentliga i Guds och kyrkans liv, vara en alltför tung börda för dem? Är de inte goda förvaltare av Guds nåd? Har de inte förmågan att be församlingens bön? Behandlar vi dem i stället som lata, ljumma, obe­gåvade – så lemmar i Kristi kropp de är?

Men enkel och rak ska tidebönen vara. Det är dess väsen. Då fungerar den.

Man kan fira sånggudstjänster, man kan avsluta en ungdomskväll med ett com­pletorium, man kan predika i tid och otid, men allt sådant är böner utöver försam­lingens grundläggande tidebönsrytm med laudes och vesper. De är bra! – så länge de inte ersätter laudes eller vesper.

 

7. Tillämpad teologi och några pastorala problem

Asketisk teologi beskriver en ”nådens ord­ning” för den enskildes andliga utveckling, inklusive relationen mellan den personliga tron och den enskilde kristnes plats i den kor­porativa kyrkan och i dess inflytande och be­tydelse för världen omkring den.

Församlingen är kyrkans lokala ”mikro­kosmos”. Relationen mellan kyr­kan/försam­lingen och världen är både korporativ och per­sonlig och handlar både om det allmänna in­flytande som kyrkan har som sådan och om det personliga inflytande som varje enskild för­samlingsmedlem har i sin egen sociala sfär.

Det finns ingen ”individuell kristen” om man med det menar en från Kristi kropp fri­stående kristen. Personliga beslut kan tas bara (efter konsultation) i den lokala kyrkans sam­manhang. Denna ”lokala kyrka” måste förstås existera synligt och vara kon­kret och gripbar. I praktiken kan den inte vara något annat än kyrkfolket, Resten.

Att ”församlingen” ska ha ett ord med i laget när man fattar beslut i allehanda stora eller små kyrkliga angelägenheter är ”alla” överens om – i princip. Denna ”för­samling” är det gudstjänstfirande kyrkfolket, Resten. Pas­torala beslut kan inte ske utan hänsyn och refe­rens till de praktiska och reella behoven och till­gångarna i kyr­kan i dess lokala manifes­tation, alltså till kyrkfolket.

Ett konkret exempel: församlingens doppraxis.

Kyrkan kan aldrig reduceras till en utbild­ningsanstalt eller till en nådemedels­kanal. Kyrkan är ju en le­vande organism; den är bok­stavligt talat Kristi kropp. Om en församling lever och medvetet i sin bön håller ihop skap­else och återlösning, är det lättare att döpa barn till föräldrar som inte lever i församling­ens aktiva liv men ändå på allvar vill ha sitt barn döpt. Guds nåd räcker längre i en levande församling. Ty den lokala Kristi kropp sam­verkar med Kristi försonande kärlek. Det berör inte den sakramentala verkan i dopet – dopet är ett giltigt dop oberoende av församling­ens tro – men om kyrkfolket är ett levande mikro­kosmos av Kristi kropp spelar det roll för hur dopet förvaltas, till exempel vilka man döper. ”Orkar församlingen be för den nydöpte?” är en konkret fråga; finns det ett bedjande kyrk­folk som ”bär” dop­barnet och dess familj och kan vara den kropp där det nya liv som ges den som döps kan växa och mogna?

Faddrar är bra för dopbarnen som kristna vänner som hjälper dem i deras kristna liv, ger råd och uppmuntran och är goda förebilder i tron. Men faddrarna är också ställföreträdande troende, så att barnen är representerade inför Gud genom dem. Fadderuppgiften är mer än att vara förebild och förebedjare – vilket själv­fallet i sig är nog så viktigt. Men fadderskapet betyder också att det döpta barnet kan sägas be, tillbe, fira gudstjänst och ta del i kyrkans sakramentala liv i och genom sina faddrar.

Modellen talar för ”församlingsfaddrar”, alltså att medlemmar i kyrkfolket tar på sig att vara faddrar för de barn som döps, be för dem och, än mer, ställföreträdande ha dem med sig i sitt kristna och andliga liv, i sitt tidebönsbed­jande, i sitt söndagliga högmässofirande och i sin egen bön och själavård.

Detta ligger i Resttanken. Resten är i sig, ex officio (”i tjänsten”), ”fadder” åt hela den geo­grafiska ”församlingen”.

Man kan föra ett liknande resonemang om den kyrkliga vigseln, med försam­lingen som ”fadder” för brudparet.

 

8. Tro, gärningar och värderingar

Kristen tro missförstås och misstolkas ofta. En stor orsak till det är det lögnaktiga och ytliga sätt som Den Goda Nyheten, Evangeliet, pre­senteras på, ett sätt som är bara trivialt, som om Evangeliet kunde behandlas som vilken journalistisk nyhet som helst. Men Nyheten är alltför stor, alltför god och alltför sann för att kunna viftas med på varken massmöten eller soff-samtal. Den måste planteras djupt och vårdas och näras under lång tid, under bön och sakramental omsorg, med kärlek och tåla­mod, innan dess väldighet kan slå rot, assimi­leras. Den Helige Ande ska borra sin väg långt ned i människans själv. Kan inte kyrkan låta honom få göra det?

När prästerna var bönder arbetade de på fälten som de andra i byn – och gjorde lite teologiskt arbete mellan varven. Nu har ingen tid för vare sig det ena eller det andra, ef­tersom vi är så upptagna med församlings­verksamhet­ens trivialiteter. Det fikonträdet är det dags att hugga ned – det bär ingen frukt.

Åtskillig församlingsverksamhet är en slags adoptionsverksamhet. Församlingen låter inte människor bli Guds barn av nåd och födas av Anden, utan man tar in dem i församlingens verksamhet genom en slags adoption. Men Guds barn blir inte Guds barn genom adoption utan genom att födas av den Helige Ande.

Verksamhet för verksamhetens egen skull är djävulsk. Den tar krafter från åt­minstone tre väsentliga inslag i ett kreativt pastoralt arbete: bön, studier och tjänst åt världen.

Kyrkan måste alltså inte alls vara ”up to date” och använda moderna metoder. Präster­na måste inte alls vara upptagna bara för att alla andra förväntas vara det, eller arbeta efter schema därför att alla andra gör det – allt så­dant tar tid från bön, stu­dier och riktig dia­koni. En liten, stillsam och kontemplativ kärlek till Gud är mer ef­fektiv och framgångsrik än någon modern metod att ”nå ut”, till exempel de metoder som rekla­men använder eller som de politiska partierna utnyttjar för att få ut sitt budskap.

 

9. Inför 1984

En profetia sysslar med det som nu är; den är en Andegiven tolkning av och insikt i läget just nu – mer än en förutsägelse av framtiden eller ett läsande av signaler längre fram på vägen. Samtidigt växer fakta ur det förgångna och påverkar framåt; dagens sanningar blir gärna trender som leder in i framtiden.

Under de senaste femtio åren (detta är skri­vet 1959, NA anm) har Church of Eng­land brot­tats med samma tre stora pastorala problem: antalet högmässodeltagare minskar, prästbrist råder och kyrkan har ont om pengar. Vårt sätt att möta dessa problem fortsätter att vara en säregen blandning av panik och av hopp om ett mira­kulöst ingripande. Vi får aldrig ute­sluta det där sista, men samtidigt är min egen enkla bönefyllda gissning att dessa tre trender kommer att fortsätta. Trots, eller på grund av, ett och annat utbrott av någon mer eller mindre begåvad missionssatsning betraktar jag möjligheten att hela vårt folk – eller ens en större del av det – skulle göra omvändelse och komma till tro som extremt osannolikt. Präst­bristen kommer, samtidigt som folkmängden ökar, att bli värre. Och utan att påstå mig vara någon ekonom och utan att se ned på de utsökt briljanta ekonomiska åtgärder som kyrko­möte och kyrkokansli ägnar sig åt, tvivlar jag på att vårt finansiella läge kommer att bli särskilt mycket bättre framöver

En i mina ögon verkligt stor fara i det läget är att Church of England vägrar att se läget som det är.

I förordet till ”Pastoral Theology” skrev jag att Resttanken (”Remnant Concept”) är en av flera pastorala modeller, i mina ögon en av de bättre. När jag reflekterat vi­dare menar jag, bestämt, att om Resten är den bästa modellen idag (1959, NA anm) kommer den att vara den enda möjliga 1984, 25 år framåt i tiden. En invändning (det finns fler) mot ”multitu­dinismen” (”alla ska vara med”) med sitt sub­jektiva och po­pulistiska anslag, sin försam­lingssyn och sitt sätt att vilja vara alla till lags, är den enkla att den förutsätter en omvärld som inte existerar och kräver resurser som vi inte har. Den är både fel och omöjlig att för­verkliga.

Resttanken är en slags profetia. Den berät­tar hur det pastorala läget är. Den är vare sig en presentation av hur det har varit genom kyrkans historia eller en fram­tidsspekulation hur det kommer att bli, utan ett försök att ge teologisk rätt­visa åt hur det, faktiskt, är i 99 av 100 församlingar. Att låtsas att läget är an­norlunda och bete sig som om ”alla är med” är pastoralt självmord.

En församlingspräst idag är som en löjtnant vars pluton finner sig omgiven av ett antal fientliga bataljo­ner. Resttanken säger att stra­tegin för löjtnanten är att lugnt inse läget och inte dagdrömma om resur­ser och förstärk­ningar som inte finns. Plutonens uppgift är inte att bli fler utan att besegra fienden. Meto­den är att använda varje sol­dat så maximalt som möjligt. Det vore sällsynt korkat av plu­tonsbefälet att lämna sina soldater, öppna offer för fienden, för att ge sig iväg och försöka re­krytera nya soldater. Men det är vad försam­lingspräster gör när de lägger tid och kraft på att ”nå nya” i stället för att rusta dem som finns, ta den gudstjänstfirande försam­lingen på allvar och på allvar inse att det är de som kan vinna striden i den andliga kampen mot ondskans andemakter i himlarymderna. Målet får aldrig vara att med­lemsantalet i kyrkan ska öka. ”Ta på er Guds vapenrustning” är vad som gäller i kampen och ”solda­terna” är Guds husfolk, den kristna kyrkan. Och ansvaret för att kyrkfolket tar på sig rustningen, anpassad för var och en, och får de redskap de be­höver i kampen, är prästens.

Den omgivande världens sätt att organisera en verksamhet fungerar inte i den pastorala verkligheten. Kontemp­lation, andlig vägled­ning, själavård och bön fungerar inte som ar­betet i en industri, och dess ef­fektivitet kan inte mätas så som man mäter i ett van­ligt företag. Rent kallt kan vi konstatera att de flesta för­samlingsverksamheter med aldrig så många ”nedlagda arbetstimmar” eller ”satsade resur­ser” inte resulterar i andlig tillväxt eller förny­else, inte i lovsång till Guds ära eller i ett nåde­rikt regn över världen. I stället är det livet i kyrkans livsregel som ger näring, tillväxt och lovsång. Övningen och arbetet i den är livs­nerven i den för evigt levande Kristi kyrka. Växer det bär den rik frukt. Men det sker bara så.

Det som växer och ger liv finns i Restens och dess liv. Den enda organisation som be­hövs är Restens livsregel.

Behöver vi orglar? Är inte församlingssång utan instrument det allmänkyrkliga idealet?

Ska vi ta hand om alla gamla kyrkorum? För Kristi kropp kyrkan är församlingen det primära, inte rum­met.

När en medeltida kyrka bevaras och restau­reras är alla nöjda utom de jordbrukare och lantarbetare som därmed går miste om att få ett hus att lagra säd i. De enda tvek­samma därutöver är de trogna som går i mässan varje morgon, också smällkalla vinterdagar, och som fryser därför att värmeelementen i den medel­tida kyrkan inte räcker till. Prästen, som menar att smuts inte är nödvändigt för helighet, för­väntas vara tacksam för att man restaurerat hans gamla sakristia, fast restaureringen hand­lat om att byta ut slitna kalkstenar och reno­vera gammalt fönsterglas, när det som egent­ligen behövdes där var en ny tvätt­maskin.

Gamla församlingskyrkor ses ofta som hus som kan inspirera och vara attraktiva, som man kan vara stolt över och hålla öppna för besök, men inte som hus för att användas för bön.

 

10. Några ytterligare tankar om Resten

Fyra år efter boken ”Pastoral Theology – A Reorientation” med dess presentation av Rest­tanken kan det vara dags att ta upp några av de frågor och något av den kritik som den mött.

Resttanken sägs vara sekterisk.

I boken Pastoral Theology fördöms ”den-rara-lilla-kärnan”-församlingen rätt ordentligt, alltså den församling som är intres­serad bara av sig själv, sluter sig utåt och uppträder som en sekt. Resttanken är medvetet ett alternativ till denna ”den-rara-lilla-kärnan”.

Tre för Resttanken fundamentala ting i detta sammanhang:

1. Resttanken är ett organiskt och inte ett numeriskt koncept. Poängen är inte an­talet människor. En för­samling med tio själar kan vara ”multitudinistisk” i hela sitt upplägg och liv, medan en Rest, ett troget kyrk­folk, mycket väl kan bestå av 1 000 människor. Resttanken handlar inte om antal människor utan om hur en församling ser ut, relationerna mellan olika ”skikt” eller ”cirklar”. Resttanken handlar om för­samlingens roll och uppgift att verka Kristi frälsning i världen. Resttanken hand­lar om vad man som präst och församling lägger tyngdpunkt, tid och krafter på.

2. Man måste skilja på Resttanken och Resten – på samma sätt som man skiljer ett parlamentariskt system från parlamentet. Res­ten är den inre av tre koncentriska cirklar, där den tredje cirkeln omfattar alla som bor i för­samlingens geografiska om­råde – och inte bara dem, utan hela samhället, i grunden allt skapat, i det. Resttanken relaterar världen och mänskligheten till det Kristi försoningsverk som kyrkan har att för­valta.

Denna Resttankens syn på församlingens roll, uppgift och ansvar kan knappast kallas ”sekterisk”.

3. Grunden för Restens insatser och gär­ningar är den ställföreträdande omsorgen och det ställföreträdande ansvaret för hela Guds skapelse, för alla och allt i församlingens fy­siska närhet. Resttankens betoning på bön och själa­vård syftar inte till personlig fromhet utan till ett liv i församlingens livsregel och böne­mönster som i sin tur syf­tar till världens fräls­ning och salighet. Det yttersta målet är att på nyskapelsens dag hela församling­ens omvärld ska bli skapad ny, himmelsk och salig.

Faran för sekterism finns inte i Resttanken utan i det församlingsliv som inte ser till kyr­kans allmänne­liga och alltomfattande ansvar utan bara sysslar med särskilda grupper, pens­ionärer, korister, små barn, ungdomar eller vad ni vill, sådan verksam­het som inte har något syfte utöver sig själv. Tydligt blir det när de grupperna inte deltar i söndagens hög­mässa eller i tidebönerna och inte heller går in i kyrkans själa­vård/friskvård. I värsta fall firar dessa grupper egna gudstjänster med texter anpas­sade inte till kyrkoåret utan till de egna intressena. Det är sekterism på ett sätt som Resten aldrig är.

Men blir inte Resten i praktiken ändå sekte­risk?

Risken finns; all levande tro är utsatt för faror; ”säkerhet först” är en mycket dålig slo­gan för lärjungarna till den Korsfäste. Mänsk­lig svaghet och synd kan få ett kyrk­folk att förfalla till en liten klick goda fromma – men då har de också upphört att vara en Rest.

Nu är väl risken att bli sekterisk rätt up­penbar för Resten och något man, utifrån Rest­tanken själv och också utifrån minsta efter­tanke, inte vill hamna i. Till Rest­tanken hör dessutom att kyrkfolket, Resten, lever under vägledning med en livsregel och med själavård och därmed också med regelbunden bikt. Sekterism kommer av högmod och bristande kärlek och barmhärtighet, synder som för en aktivt kyrk­trogen inte kan förbli ouppmärk­sammade eller utan åtgärd någon längre tid.

Resttanken är till hela sitt grundläggande väsen ställföreträdande. Att slarva och bli slapp och slö betyder inte så mycket för den enskilde som för helheten; det är en under­låtenhet som drabbar hela socknen, dess hed­ningar, agnostiker, ateister, alla. Den ställföre­trädande hållningen är ett bestämt asketiskt förhållningssätt som ska sätta sig i kroppen och praktiseras och levas. Efter ett visst mått av träning i den håll­ningen är det svårt att läsa dagstidningen och vara sekterisk; det onda och svåra i världen, och särskilt i den egna omgiv­ningen, känns snabbt igen som en del av mitt personliga ansvar som medlem i Resten.

I Resttanken ligger att vi är ett med den mänsklighet som fallit i synd. Vi delar arv­synden, skulden och nöden med hela den fallna skapelsen. Resten har kallelsen att för­valta Kristi försonings­verk till denna världs frälsning. Och Kristi kraft – förlåtelsen, för­soningen, det eviga livet – fullkomnas i vår svaghet.

”Tack, Gud, att jag inte är som andra” är den sekteriska hållningen. Hållningen hos Resten är den rakt motsatta.

Restens ansvar för Guds skapade mänsk­lighet och värld – församlingens kosmiska ansvar – beror inte på kyrk­folkets yttre egen­skaper. En blyg människa med liten social kompetens, kanske en liten eremit, är inte med automatik sekterisk. Det räcker med att se på kyrkans kontemplativa ordnar för att inse det. En bullrig, utåt­riktad och välrenommerad församlingsverksamhet kan å andra sidan mycket väl dra sig undan ansvaret för världens frälsning – och därmed vara sekterisk.

Resten-modellen behöver inte organiseras fram; den finns. I varje församling (med möjli­gen något ex­tremt undantag) finns 1. de få trogna, 2. de positivt inställda, ”peri­ferifolket”, och 3. alla de andra. Resttanken säger att vi ska se hur det faktiskt ser ut och ta det på allvar.

Egentligen borde det trogna kyrkfolket sitta i koret, såsom kören gärna gör i en anglikansk kyr­ka, för att så tydliggöra dess plats och an­svar i församlingen. Fast det skulle anses en smula provokativt och leda till missförstånd. Och Resten finns där oberoende av om det markeras liturgiskt.

Kyrkfolket ska tas på allvar. De är A-laget. Det vore absurt om man i en fotbolls­match tog in en spelare från korplaget för att slå de avgö­rande straffarna – även om den spelaren är välutbildad akademiker eller ägare av ett framgångsrikt företag som sponsrar laget med mycket pengar. Det är de trogna bedjarna i kyrkfolket som ska ha de ansvarsfyllda upp­gifterna i församlingen, inte nybörjarna i bönen. Det är en ab­surd ordning att hävda någon slags religiös jämlikhet, att ingen ska ses som en bättre eller mer erfaren bedjare eller troende, utan alla ska anses vara lika långt komna i det andliga livets tillväxt. Har man det perspek­tivet blir det självklart ointressant att vilja utvecklas, mogna, bli en bättre bedjare eller komma vidare i sin personliga helgelse. Vilket är en föga varken biblisk eller all­mänkyrklig syn på kristenlivet.

Ett samhälle eller ett sammanhang där total jämlikhet råder blir dessutom omänskligt trå­kigt.

Resten är viktigare än andra i samma me­ning som spelarna i A-laget är viktigare än andra. Det betyder förstås inte att de är mora­liskt bättre. Och alla i församlingen är ”jäm­lika” i den meningen att alla är medlemmar i Kristi kropp, var och en med sina förutsätt­ningar och begåvningar. För att säga det själv­klara har inte det trogna kyrkfolket närmare till himlen eller frälsningen; sådant beror på Kristi försonings­verk och inte på vilka upp­gifter man går in i och vilket ansvar man har för församlingens bön och andliga liv.

Också periferifolket är för övrigt viktigt. Deras support är betydande. Också den som firar högmässa bara en gång i månaden eller i kvartalet ger ett väsentligt bidrag till försam­lingens liv.

Församlingens gudstjänster, högmässan, mässorna och tidebönerna, måste alltid ligga på högsta möjliga nivå, alltså så högt som Res­ten har kapacitet till och behov av. Periferi­folket må gärna sträva efter att nå Restens nivåer, men får aldrig begära att nivån på gudstjänsterna ska sänkas till deras nivå. Ett regelbundet bruk av tidegärden gör att man finner en fungerande teknik för den sortens objektiva till­bedjan; det skulle vara förödande om man anpassade tidegärden, gjorde den mer lättsmält, för att ”hjälpa de andra”. Betoningen ligger på bön till Guds ära, honom till behag.

En konsekvens av detta är att en enskild människa som tillhör Resten och deltar i sön­dagens högmässa och ett antal tideböner, kanske också en veckomässa eller två, kan komma att under en annan tid göra an­norlunda och till exempel inte lika aktivt delta i Restens böneliv och livsregel. En förälder med små barn kan inte delta i Restens böneliv på samma sätt som en frisk pensionär. Att ta hand om sina barn är å andra sidan all­deles uppenbart en Gudagiven uppgift med ett an­svar inför honom. Att ta det ansva­ret och där­med inte kunna ”spela i A-laget” är förstås inget fel eller någon underlåtenhet, utan bara att ta det ansvar som blir en givet. Att man därmed inte är så viktig i församlingens böne­liv eller asketiska liv är bara ett enkelt kon­staterande. I Guds stora plan för världen och mänskligheten har den människan en annan roll och uppgift, lika helig och viktig. Men för församlingens böneliv är hon, för den tiden, mindre viktig. Och, som sagt, också ”B-la­get” behövs; Resten och periferifolket bildar en härlig och glädjefylld syntes, där båda spelar roll och behövs.

För säkerhets skull ska väl tilläggas att ett deltagande i församlingens söndagliga hög­mässa alltid och för alla – som har praktisk möjlighet – är ett oundvikligt centrum i kris­tenlivet.

Vad är då det för slags folk som är med i Resten? Frågan är elakartad och antyder att Restens människor är sura, snobbiga, ”reli­giösa” och andligt fisförnäma med en allmän attityd av att vara ”heligare än du”.

Varje seriös församlingspräst som känner sitt kyrkfolk vet att det inte är så. Kön, social ställning, intellektuell kapacitet, utbildning har ingen bäring; kyrkfolket brukar bestå av mycket ”vanligt folk”, några få intellektuella, några vad vi kan kalla out­bildade. Känneteck­nande är att de tillsammans är andligt kreativa och utgör en and­ligt levande gemenskap. De flesta är inte purunga, kanske därför att tron behöver ha vuxit till sig, och tron växer som bekant långsamt. Före 25 års ålder är man normalt inte en andligen stabilt vuxen.

Observera att det normalt tar tid för ett kyrkfolk att bli till och sätta sig. 18 måna­der av daglig tidegärd och mässa kan kanske börja se nya medlemmar i kyrkfolket.

Man kan förstås be om väckelse. Och fun­dera på varför väckelsen inte kommer. Den Helige Ande kan verkligen åstadkomma en väckelse. Fast när Paulus blev om­vänd var det inte resultatet av en evangelisations­kampanj eller något liknande, inte ens av mötet med en andligen begåvad missionär, utan ett renodlat Guds handlande. Den allsmäktige kunde och kan naturligtvis omvända en halv miljon Pau­lus om han så vill. Varför omvände han bara Paulus?

Gud svarar inte på sådana frågor. Han ber oss i stället att göra det han vill med oss, så som han gjorde med Paulus, ”Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.” Frågan vad Gud vill med oss är i gengäld en djupt allvarlig fråga som kräver bönefylld begrundan.

Vilka Gud kallar till Resten vet vi inte. Präst­ens uppgift är att vara uppmärksam och medveten om att det kan vara vem som helst.

Balansen mellan gudstillbedjan och bön, stadigt inriktad på att ära Gud, och vår relation till mänsklig­heten och världen, att vi är med­borgare både i himlen och i Fal­köping, kräver en ständig uppmärksamhet och tillsyn.

Det verkar som om helgon, till exempel S:t Thérèse av Lisieux och Curé d’Ars, är så genomhelgade – eller kanske så uppfyllda av den Helige Ande – att de inte ”be­höver” leva i Restens livsregel. Men vi andra be­höver det.

Det betyder å andra sidan att Resttanken och den pastoral den leder till inte står eller faller på några en­skildas särskilda gåvor, vare sig hos lekfolket eller hos prästen. Snarare tvärtom: den präst som har en sär­skild andlig begåvning riskerar att samla en särskild typ av människor omkring sig på ett sätt som kan leda till sekterism. Prästen ska vara kallad av Gud till präst, prästvigd, själv leva i regel­bunden bön och disciplinerad andlig träning, inklusive bikt och själavård, samt ha någon kompetens i asketisk teologi – det är vad som behövs, inte mer. Det finns ingen möjlighet att den prästen inte kommer att bli efterfrågad och använd som präst och pastor/herde.

Och vad som behövs för folket i Resten är vilja och förmåga att leva i kyrkans livsregel – och inget mer, inga andra kvalifikationer.

 

11. Biblisk kunskap och andlig bön

Tidegärden är lovsång till Gud Fader, ett sak­ligt, objektivt, honom välbehagligt offer.

      Bibelläsningen i tide­gärden ska ingå i detta sakligt framburna offer, som en integre­rad del av tidebönen; läsningen ska inspirera hjärta och sinne för den saken. Då fun­gerar det inte med att läsa enligt en ”vanlig” bibelläsnings­plan som följer kyrkoåret eller är en lectio con­tinua.[1] Betraktar man däremot laudes och ves­per som delar av ett gudstjänstutbud för lek­folk att delta i när man känner för det, då är ett läsande efter en bibelläs­ningsplan perfekt. Men då gör man tidebönen till något annat än vad den egentligen är.

Varför läser vi bibeltexter i tidegärden?

Ett svar är att alla troende behöver lyssna till Guds Ord och i detta lyssnande finns en slags magisk kraft. Läsandet av en sida eller två i Första Krönikerboken verkar ex opere operato[2] så att nåden flödar fram på ett sätt som katolikerna menar sker bara i sakramen­ten.

Eller är det en slags botgöring att lyssna till en sida eller två i Första Kröniker­boken?

Ett andra svar är att läsningarna är ett bi­belstudium. Men det är inte rimligt. Så enkelt ”studerar” man inte Bibeln. Då skulle varje läsning kräva en tjugo minuters predikan eller bibelutläggning.

Ett tredje svar är att läsningarna är en bi­belmeditation. Men heller det räcker tiden till för i en vanlig laudes eller vesper.

Bibelstudium och bibelmeditation ingår i ett normalt kristenliv. Men de hör inte hemma i tidebönen.

Bibelläsningar i andra gudstjänster än tide­gärdens har som sitt främsta syfte att stimulera den enskildes bön och andakt. De texter som läses i gudstjänsten kan den enskilde sedan lära sig mer om och mediterar över, utanför gudstjänsten.

Ett bibelstudium över en text betyder att man lär sig fakta om texten, mer eller mindre akademiskt. Kontemplativ läsning, bibelmedi­tation, syftar däremot till att göra bibeltexten levande för läsaren, så att den tar sin boning i läsa­ren och blir levande där.

Tänk er en puritan, något surmulen, miss­tänksam mot alla slags nöjen, en lite bi­gott anhängare av avhåll­samhet, en för vilken allt som har med sexualitet att göra är frånstö­tande. Det finns sådana: goda, trogna och kyrkliga människor, fast med en viss avsaknad av kristen glädje och, för all del, också av van­lig vänlighet. Det är inget konstigt med ho­nom, hans hållning beror mest bara på upp­fostran och sin sociala omgivning. Han (eller hon) kommer förmodligen till himlen en gång.

Men vi vill gärna att han ska växa i tron och utvecklas som kristen ett stycke innan han dör.

I ett bibelstudium kommer han att fastna för ett antal bibelverser som ger stöd åt hans hållning – och en del som verkar gå på tvärs, men som ändå kan förklaras bort. Bibelläraren kan förklara varför som­ligt verkar motsägelse­fullt och hur det hela ändå hålls samman i en slags moralisk gudstro.

Bibelstudiet kommer inte att förändra ho­nom. I bästa fall har bibelstudiet lärt honom lite biblisk teologi. Men hans andliga liv – eller liv över huvud taget – blir inte påverkat.

Tänk er å andra sidan en bibelmeditation över till exempel bröllopet i Kana. Det är ju svårt att tänka sig att Jesus satt där dyster, tyst och ogillande. Det är mer troligt att han glatt tackat ja till inbjudan till bröllopet, detta hög­tidliga event. När han häl­sade på bruden gav han henne kanske en uppmuntrande kompli­mang, och nog öns­kade han de båda lyckliga en god framtid med många ljusa dagar? Som en av de mer välkända gästerna blev han kanske uppmanad att säga några ord till brudparet och utbringa en skål för dem? Kanske sade han något om hur smickrad han var att han, hans mamma och hans vänner blivit bjudna, hur god mat de fått att äta och hur underbart det är med bröllop, ty, som av en händelse, hade hans egen far en gång instif­tat det.

Men, kära någon, något gick fel. Värden såg förfärligt bekymrad ut; hade han inte beställt tillräckligt med vin? Eller hade några druckit mer än förväntat? Sak samma: läget var akut illa, festen höll på att gå fel. Jesus skulle inte förvandla stenar till bröd; på den punkten hade han varit tydlig mot frestaren. Men här krävdes ändå en åtgärd. Och han gjorde det:  storslaget och oväntat för­vandlade han vatten till det mest utsökta vin, bättre än allt annat.

Kanske är, trots allt, mänsklig glädje och gudomlighet inte så skilda från varandra? Kanske sex är något ganska underbart, och kanske kan absolutism gå till överdrift? Kanske en ung kvinna inte nödvändigtvis är blåst för att hon är strålande vacker, och kanske en man inte ska klandras för att han noterar hennes skönhet?

Och: kanske kan en meditation över bröllo­pet i Kana lära mig något som jag inte tidigare insett om Guds väsen? Efter allt Jesus gjorde.

Eller gjorde han inte det?

Vi vet ju inte hur det var där i Kana. Det jag just beskrivit är ”obibliskt”. Det enda vi vet att Jesus gick till ett bröllop, sade några knepiga ord till sin mamma, gav en kort befallning till tjänarna och uppenbarligen förvandlade vatten till vin. Det andra är spekulation. Judar det första århundradet beställde för övrigt inte vin, utan till­verkade det själva. Och att utbringa en skål är en västerländsk sed från långt senare tid. Så, visst, detta är spekulation och inte fakta. Man kan diskutera om det är någon vidare bra meditation. Jag vill ändå, trots dessa kritiska synpunkter, påstå att en bibelmedi­tation av det här slaget är bra för det andliga livet och dess tillväxt, en god övning i den kristerliga träningen. Även om den är ”obib­lisk”, är den inte oansvarig eller otillåten.

Vår puritan skulle aldrig ägna sig åt en så­dan här meditation. Han skulle snarare säga sig att det inte blev vin av vattnet utan druvjuice eller kanske apelsinsaft. Den tanken är å andra sidan inte heller så värst biblisk.

Om bibelmeditationer är en bättre träning i det andliga livet än bibelstudium, ska vi då avstå från bibelstudiet? Inte alls. De två hör i grunden ihop, så länge de finns till­sammans i kyrkan och håller sig till sina roller och platser. Jag menar att den huvudsakliga och viktigaste användningen av Bibeln är den kontemplativa och till­bedjande, men kontemplationens fruk­ter måste vägas och testas genom både dogmat och moralen, vilka i sin tur utgår från Bibeln och den bibliska kunskapen. Bibelstudiet väg­leder och korrigerar bibelmeditationen.

Om då bibelvetenskapen och den troslära som utgår från den vägleder och korri­gerar den enskilde krist­nes bön och andliga liv, ska då lekfolket ”studera” Bibeln alls?

Uppenbart är att han/hon inte måste eller ens behöver. Cyniker har sagt att över­sättningen av Bibeln till engelska är den mest förödande olyckan i den engelska kyr­kans historia, och när man ser på alla irrläror och all splittring som blivit resultatet av allehanda privata bibeltolkningar är det svårt att enkelt avfärda den tanken. Men man ska nog ändå ”studera Bibeln”, ty misstagen kommer inte från det trogna lekfolkets andliga läsande och deras bibelmeditationer, utan från ett ytligt och oprofessionellt ”bibelstudium”.

Bibelundervisningen är underordnad kyr­kan och ska bedömas utifrån förnuft, tradition och andra tillgängliga andliga mätinstrument; en sådan hållning är konsensus bland de bibel­lärda. Alla slutsatser utifrån bibelläs­ning och bibelmeditation, som den ovanstående om Kana-bröllopet, måste underordnas kyrkans levande auktoritet. En test av kvalitén är också de andliga frukter och moraliska framsteg som bibelmedi­tationen leder till. Den som medite­rar bra syndar mindre.

Om till exempel en bibelmeditation tänker sig att bröllopet i Kana var en berusad orgie och orgier därför är tillåtna i den kristna kyr­kan eftersom vår Herre inte ingrep och stop­pade den i Kana, är det en ogiltig meditation, inte därför att den är obiblisk utan därför att dess frukter inte stämmer med den kristna tros­läran eller med kristen moral.

Man kan inte säga att eftersom det inte står hur bordet i Övre salen såg är Leo­nardos ”Sista måltiden” fel, än mindre osmaklig. Som Dorothy Sayers satiriskt note­rade: ”Vi vet att Kristus grät två gånger, för det står så i Bibeln. Det står ingenstans i Skriften att Jesus log och därav kan vi dra slutsatsen att han aldrig skrattade.”

Detta är ingen kritik mot bibelvetenskapen; en exeget faller inte i sådana gro­par. Men det enkla ”bibelstudiet” kan hamna i de mest bi­sarra slutsatser.

Det viktigaste kriteriet eller förutsättningen för den bibelkunskap jag pläderar för, den som utgår från bibelmeditationen, är att den hör hemma i det böneliv som Kristi mystiska kropp kyrkan lever i, i hennes livsregel. Det är, som sagt, där som samspelet mellan bibel­meditationen och bibelvetenskapen har sin plats och fun­gerar.

Detta är i grunden befriande för bibelläs­ningen. Den enskilda läsaren kan låta tek­niska frågor och tänkbara tolkningskriterier vara. I bibelmeditationen kan han söka den levande Herren genom berättel­serna om hans liv på jorden, i Kana, i Betania, på gatan, på tåget (hade de inte tåg i Palestina? spelar ingen roll, den frågan får bibel­vetarna ta hand om), möta honom nu, här i sin förhärligade och tillbed­jansvärda närvaro. Så upphör Bibeln att vara en textbok eller en förebild – för att i stället vara något att leva med, använda och älska.

Detta fungerar, återigen, i den gudstjänst­firande församlingens gemenskap. Bibel­läsandet hör hemma i för­samlingens livsregel och i dess sammanhang.

Församlingens undervisning bör, som en slutsats av detta, mer handla om under­visning i troslära än i bibelkunskap. Det tog kyrkan flera hundra år att formulera en trosbekän­nelse utifrån vad Skriften säger; det är mycket begärt att varje enskild kristen ska göra samma sak. Att läsa ut vad Skriften säger kräver att man kan den utantill på grundspråken. Det är också mycket begärt. I stället får man som enskild kristen hålla sig till de sammanfatt­ningar, sammanställningar och konsekvens­drag­ningar som kyrkan gjort. Och församling­ens undervisning må koncentrera sig på dem, av just anförda skäl.

Modellen är alltså: fri, inlevelsefull, fantasi­full, lidelsefull meditation, kontrollerad av läran och testad i den moraliska teologin.

Notera när det gäller predikan att predikan utifrån denna modell aldrig är fri­stående utan ingår i för­samlingens andliga liv, i dess böne­regel och livsregel – som ett litet bidrag till bibelmeditationen och ett ännu mindre bidrag, närmast substitut, till den enskilda själavården och andliga vägledningen. Det kan funge­ra. Det gör däremot inte den predikan som är ett bibelvetenskapligt ”bibelstudium”. För en så­dan finns inga pastorala skäl alls.

Lär dig kyrkans troslära och använd Bibeln för att finna Kristus.

 

12. Den mystiska kroppen och förvaltandet av Ordet/Ordets tjänst

Om ”förvaltandet av Ordet” handlar om pre­dikan har jag inget att säga. Det är bara typiskt att predikan inte förekommer i min ”Pastoral Theology”.

Men Guds Ord är Logos, det som tog sin boning ibland oss och som är Kristi mys­tiska kropp. I Logos inkorpore­ras vi i dopet. Det kommer till tydligast uttryck i mäs­san. Med den förståelsen måste varje aspekt av det kristna livet ha sin plats i ”Ordets tjänst”.

Predikan är förstås till hjälp för somligt i liv­et i Ordet och i Ordets tjänst. Lika uppen­bart är predikan till ingen nytta för många andra delar.

Frågan är var Ordets tjänst har sin plats i det pastorala livsmönstret. Den intres­santa relationen är inte mellan predikan och liturgin utan mellan den Mystiska kroppen i dess till­bedjande och försonande hand­lande och den enskilde kristnas andliga hälsa och hängiven­het, alltså mellan församlingens liturgi och den enskildes asketiska liv. Och frågan var Ordet hör hemma i den relationen.

Att spela ut predikan mot liturgin är själv­motsägelse; predikan är en del av litur­gin och tillhör det som ger liturgin dess fulla innehåll, i balans med det andra.

Alla präster vet att å ena sidan ingår predi­kan i den allmänkyrkliga traditionen, auktori­serad och prakti­serad av Herren själv, av apostlarna och av kyrkan i alla tider. Å andra sidan, vet de flesta av oss, att vårt eget predi­kande är ineffektivt. ”Ödmjuk­heten” får oss att säga att det beror på att vi inte sköter det väl, men den ”ödmjukheten” är en slags slött hyck­leri, parentetiskt sett en motsats till ödmjukhet, som bara blockerar tanken för andra möjliga orsaker.

Jesus befallde sin kyrka att förkunna evan­geliet för allt skapat. Men han sade inte hur utan lämnade de pastorala detaljerna till kyr­kan. ”Föd mina får” sade han, men inte om vi ska ge dem hö eller mata dem med flaska.

Man ska inte överdriva betydelsen av nya medier. De är bara mekaniska medier.

Ibland tror vi att det är fint att predika för så många som möjligt – när varje lärare vet att det man säger fungerar bättre ju färre man talar till.

Den kristna läran är till väsen ontologisk, inte empirisk. Den är sanning uppen­barad av Gud, ”utifrån” och oavhängig mänskligt för­stånd eller av acceptans eller förnekande av människor. Kyrkans lära är en dogmatisk pro­klamation. Man kan inte diskutera eller disse­kera den så som man gör med vetenskapliga sanningar.

Men dogmat har en empirisk sida i den asketiska teologin och dess personliga tilläg­nande.

Därför är predikandet i sig självt inte någon bra missionsmetod. Att den trevlige och gode kompisen eller grannen tror på dogmat och praktiserar det i sitt liv, det är däremot intres­sant och värt att diskutera och testa. Vad minns du bäst? Det du hörde i predikan, det du hörde i en retreatvägledning, det du hörde i det en­skilda samtalet med din själasörjare?

Om vi predikade mindre ofta än vi tenderar att göra skulle förmodligen många i kyrkfolket söka insikt och ledning genom att läsa mer, samtala mer och använda själavården, den andliga friskvården, mer. Det skulle stimulera den ”kamratliga själavården”. Den ”kamrat­liga själavården” är för övrigt en av kyrk­folkets uppgifter. Prästen gör inte allt, inte heller i Ordets tjänst.

Vi måste återupprätta tanken och praktise­randet av den enskilda själavården som något nor­malt och naturligt, nyttigt och bra i livet som kristen. Och där hör förkunnandet av Ordet hemma som bäst. Det är inget konsti­gare än att träna­rens instruktioner, ”förkun­nelse”, fungerar bäst i relationen till den en­skilde. Man kan inte kollektivt instruera den unike.

Slutsatsen blir att Ordet, liksom dogmat, har sin primära plats i den aske­tiska teologin, i livet i församlingens bönemönster och livs­regel. Återigen är Resten den plats, ”plant­skola”, och den gemenskap där också Ordet kan leva, verka, ge växt och bära frukt.

.


[1] ”Läsning i följd”

[2] ”Verkar av sig själv”