SPCK 1956, 2a utgåvan, 1964

I översättning och försiktig bearbetning av Niklas Adell, 2021

Innehåll

1. Pastoral teologi 1

2. Asketisk vägledning. 3

3. Församlingsteologi 6

4. Socknen som en organism… 8

5. Rest-tanken.. 10

1. Pastoral teologi

”Den begåvade människa som kan skriva Historien Om Bön skulle samtidigt kunna skriva Histo­rien Om Tron.”[1] Ty ytterst är bön och tro samma sak.

      Det är en sanning som denna bok inte bara bejakar utan utgår från.

      Men den behöver definieras när­mare.

      För att säga det enkelt är tro ”relationen mellan mänskliga själar och Gud”,

”en inre medvetenhet om övernaturliga krafter som på­verkar vår värld och våra liv”,

”ett svar till verkligheten bortom våra sin­nen”,[2]

”en förnimmelse av det oändliga”,

”en känsla av absolut beroende”,[3]

”en övertygelse om en harmoni mellan oss själva och universum i stort”,[4]

”det som driver en människa framåt i sin läng­tan efter Gud”.[5]

      Citaten visar att det primära i en männi­skas tro inte går att komma åt eller syste­matisera.

      Tron börjar med en genom­gripande eller överväldigande er­farenhet, ett svar eller en känsla, en förnimmelse, en övertygelse eller en förfäran i djupet av vår själ.

      Tro är det sätt på vilket livet upp­levs och levs. Det handlar helt enkelt om liv. Tro och erfarenhet skapar ”andligt” liv. Detta andliga liv är grunden för en ”religiös” människas aktivitet och för hennes växande och mog­nande.

      Det betyder att ”tro” i första hand är ett verb. När vi talar om en männi­skas ”tro” talar vi egentligen om en männi­skas liv och det som hon ägnar sitt liv åt. Detta är viktigt, snart sagt nödvändigt, att inse, ty annars blir en män­niskas tro ett ting, något som hon äger, unge­fär som man äger en bok eller en klocka – som om tro eller ”religion” vore ett antal värderingar, tolkningar eller åskåd­ningar som en människa har eller håller sig till.

      På samma sätt som kärleken mellan äkta ma­kar är något man lever i, ett aktivt hand­lande, en ständigt pågående process, en ”total respons” till den andra, så är tro – eller religion – det också. Om vi menar att en människas vilja inte kan separeras från hennes handlande, eller att samvetet verkli­gen ska på­verka vårt sätt att leva, eller att kärlek utan en människa som älskar är död – då måste vi också säga att tron inte går att skilja från en person som tror, ”lever religion”.[6] En troende männi­ska är en människa som lever och handlar i tro, inte en människa som är ”reli­giös till sin läggning” eller ”har en tro”, utan en sakra­mental per­son som ”lever tron”.

      Och att tro – eller ”leva religion” – är att be.

      Det är så Bön och Tro är samma sak.

      Skrivet med stor bokstav, Bön, är Bön ordet för allt som finns i en levande relation mellan männi­skor och Gud. Bön kan delas upp i olika slags bön, såsom tillbedjan, bekännelse, tack­sägelse, förbön; me­ditativ, kontemplativ, läst, sjungen bön; liturgisk eller enskild bön – och så vidare. Bön inklude­rar dessutom det arbete, den konst och de gär­ningar som kommer i och ur gemen­skapen med Gud. Bön är, enkelt ut­tryckt, en troende män­niskas hela liv och erfa­renhet. ”Laborare est orare”, ”att arbeta är att be” är en sublim religiös sanning.

      Den pastorala uppgiften är koncentrerad på den troende människan, närmare bestämt till hennes Bön.

      Jag är angelägen om att tala om troserfaren­heten som ett genomgripande och allt omfat­tande engagemang och åtagande, för att und­vika den vanliga synen på erfarenhet, särskilt den ”religiösa”, som en sak för bara känslorna. Proportionerna ser olika ut, men bön, andlig erfa­renhet och ”religiöst” hand­lande innehål­ler både känslor och för­stånd. Tron och troser­farenheten kan inte separe­ras från förståndet eller intellektet.

      Därför har också religion sin egen veten­skap; det är den vi kallar teologi.

      Kristendomen började med en grupp män­ni­skors erfarenheter av Gud, uppenbarad i Kristus, och deras svar till Gud. Jesus-lärjungar­nas gemen­samma insikter[7] har sedan, genom sek­lerna, ut­kristalliserats till systema­tisk teologi. Tron är den konativa och för-rationella, själsliga delen, medan teologi är dess kognitiva fram­ställning. Tron tar fotogra­fiet, teo­login behand­lar och skriver ut bilden.

      Om vi för över detta till den enskilde, kom­mer vi till den pastoralt viktiga distinktionen mellan tro (engelskans ”faith”) som erfarenhet och vilja och tro (engelskans ”belief”) som för­stånd. Ef­tersom teologi är vetenskap är tro/belief veten­skap. Vi tror/believe en mate­matisk formel (till exempel att 3 gånger 2 blir 6). Det är nyttig kun­skap, men själva den ma­tema­tiska sanningen har inte någon i sig inne­boende kraft. Att tro/have faith är däremot en stark kraft, användbar i det konativa sökande som leder till under­sökande forskning. Dy­namiken i tron kan sum­meras i James Ward’s utmärkta fras: erfarenhet – tro/belief – sats­ning/handlande.

      Flödet mellan tro och teologi går i båda rikt­ningarna. Tron ger teologin det som den sysslar med, dess material. Åt andra hållet ut­vecklar teologins insikter tron och den troen­des liv och livserfarenheter.

      De slutsatser som teologin kommer fram till kallar vi normalt ”dogmer”. Dogmerna är de troslärosatser som en människa bejakar eller för­nekar; vilket hon väljer får konsekvenser för hen­nes tro och troshållning, sin ”religiösa posi­tion”.

      Det finns alltså ett samspel mellan teologi och tro. Vi kan, liksom matematikerna, tala om de dogmatiska sanningarna som ”rena” eller som ”tilläm­pade”.

      På samma sätt som de matematiska kun­skaperna tas om hand av ingenjörer och tilläm­pas på ett brobygge (eller vad ni vill), så tilläm­pas dogmatisk teologi i det dagliga livet hos troende människor. För att citera ovan nämnde E Ménégoz är tillämpad teologi – ofta kallad ”asketisk teologi” – ”den kristna bönens konsthantverk och veten­skap” Den handlar om handlande, rörelse och leverne och om människans andliga mognad.

      Fast talet om andlig mognad, liksom om reli­giös erfarenhet, leder lätt till en rad miss­för­stånd och missuppfattningar som vi då måste ta upp och försöka belysa. Just nu räcker det med att säga att den användbara mått­stocken för and­lig tillväxt och mognad är moral­teolo­gin. Att mäta andlig tillväxt och mognad i ter­mer av glöden i hängivenhet eller i halvmystiska känslor är som att företa en svårnavigerad resa med trasig kompass och felaktig karta.

      Slutsatsen blir att asketisk teologi med moral­teologi som dess mätinstrument är den egentliga kärnan i pastoral praktik. Inte minst med tanke på alla de många frågor som lätt kryper in under rubriken Pastoralteologi, är det viktigt att detta, tydligt och klart, får vara kärnan i det pasto­rala hant­verket.

      En allmän kritik mot den asketiska teolo­gin, med stora konsekvenser för denna boks ärende, måste jag ta upp redan nu. Ty vare sig man närmar sig Bönens hantverk – eller teolo­gin om­kring den – genom filosofin, psykologin eller kun­skapsteorin eller genom att tala om helgon, så tenderar talet om Bön att bli indivi­dualistiskt. Det är ohållbart. Också modern filosofi, särskilt moral­filosofin, betonar de soci­ala faktorer­nas och miljöns betydelse. När kristna talar om bön och andlig mognad finns tyvärr detta ofta inte med.

      Man kan inte lyfta upp en ignatiansk formel från Jesuitorden och bara applicera den på fru Smith och hennes liv. Det är omöjligt att ta vara på S:t Teresas av Jesus­barnet andliga er­farenheter utan att sätta in dem i sitt samman­hang, karmeliterorden i 1600-talets Spanien. Kristen tro är till sitt väsen så social att när dog­mat ska tillämpas sker det inte bara indi­vidu­ellt/personligt utan också gemen­samt/korpora­tivt. Om helgonen Ignatius och Teresa ska vara av någon verklig betydelse för oss, behöver inte bara deras undervisning utan också deras ordensliv översättas till livet vi le­ver nu. Om till exempel Ignatius’ läror ska vara till nytta idag måste de tillämpas på fru Smith sådan som hon är som kristen i sin försam­ling idag.

      Asketisk teologi delas därför upp i två delar, en personlig/individuell och en korpo­rativ. Den senare kan kallas ”församlingsteo­logi”.

      Pastoral teologi kan alltså definieras som tilläm­pad dogmatik (eller ”asketisk teologi”), med en personlig och en korporativ sida, och med moralteologin som måttstock på fram­stegen.

      Den centrala uppgiften för ett pastoralt med­vetet prästerskap är därför asketisk väg­ledning med moralteologin som mätare och försam­lingslivet som ram.

2. Asketisk vägledning

Missbruk och missförstånd har genom åren gett en lätt otrevlig känsla åt termen ”asketisk väg­led­ning”, vilket gör det nödvändigt att förklara den så tydligt som möjligt.

      Det är ingen tillfällighet att ordet ”askes”[8] – övning eller ansträngning – övertogs av kyr­kan från den grekiska kulturen och dess atle­tiska fost­ran. Det är lätt att beskriva de egyp­tiska öken­fäderna som ”Guds atleter”. Analo­gin är bra, ty det ”asketiska livet” innehåller med nöd­vändig­het övning, träning och disci­plin för att så utveckla Bönen. Andlig askes är helt enkelt den andliga motsvarigheten till de an­strängningar som behövs för att bli proffs som hantverkare, fotbollsspelare, pianist och så vidare eller att utveckla mänsk­lig hant­verksskicklighet eller konstfärdighet av vad slag det vara må.

      Vidare gör liknelsen klart vad som menas med ”vägledning”. Den kan kallas ”coaching”. ”Asketisk vägledning” är helt enkelt coaching i Bön.

      Det har inget med ohälso­samt självplågeri eller något tyranniskt prästvälde att göra. ”Asketisk vägledning” är prästens arbete att uppmuntra och träna och fostra fram det and­liga livets mog­nad och växt.[9]

      Dock måste vi göra två viktiga förtydligan­den för att undvika en förvirring som lätt kan ställa till det i det pastorala tänkandet.

      Den första är att ”asketisk vägledning” – and­lig coaching – är något annat än andlig undervis­ning. Att undervisa om cricket är att ge klass­rumslektioner om regler, strategier och, möjligen, etiska förhållningssätt, medan väg­ledning, coa­ching, är praktiska övningar med teknik, genom­gångar av misstag i matcher och fysisk träning. Jag menar att en person som är tillsagd att falla på knä och be en tidebön med all sin energi – ögon, känslor, intellekt och vilja – riktad som lovsång till den himmelske Fadern, som där­efter tillber och tar emot Kristus i natt­vardens bröd och vin och som slut­ligen mediterar kring bönen Veni Creator Spiritus, Kom, Ska­parande, har bli­vit coachad i ett trä­ningspass i tron på Gud den Treenige. Att lära sig trosbe­kännelsen utantill eller läsa ett antal artiklar om Treenigheten är något annat. Det är un­dervisning, medan det förra är träning.

      Liknelsen visar hur omöjligt det är att lära ut, förklara eller förstå en perfekt ”off-drive through the covers for four”[10] bara genom katederundervisning – men också att vi kan träna en spelare i slagteknik så att han fak­tiskt kan slå ett vackert sådant slag.

      Distinktionen är fortfarande den mellan dog­mat och dess tillämpning, mellan teologi och Bön, ”belief” och ”faith”. Den distinktion­en har stor betydelse i den pastorala tillämp­ningen. Nya Testamentets ”lärare” var, värt att notera, de som hade den speciella gåvan att vägleda de troende på Guds vägar, till skillnad från de aka­demiska predikanterna hos de skriftlärda och fariséerna. Ser vi närmare på vår Herre själv i hans roll som lärare märker vi att han hela tiden lockar fram tron genom att säga åt männi­skor vad de ska göra. Han begär tro, fasta och bön mer än kunskap och lärdom. Inte ens när han in­stiftade det sak­rament som hans kyrka har som grund för sin existens, gav han någon förklar­ing, någon teologi eller någon liturgisk hand­bok. Han sade bara ”Gör detta…” Hans under­visning var vad vi här kallar vägled­ning, coaching.

      Vi ska dock inte glömma att all religiös er­faren­het också är intellektuell. Asketisk väg­led­ning är inte någon intellektuell mörklägg­ning som bortser från varför eller hur eller vad. Men asketisk vägledning gör det möjligt för en oskolad bonddräng att i sanning vara mer andlig eller troende än en teologie doktor. Den gör klart att kun­skap, även om den ingår i väg­ledningen, aldrig är nog i sig. ”Undervisa tron” är en mot­sägelse. Bara teologi kan un­dervisas, me­dan tron uppstår och mognar genom vägled­ning/coaching.

      Den andra distinktionen som vi måste vara klara över är den mellan asketisk vägledning och moralisk/etisk vägledning. Som vi har sett är den ena den praktiska andliga vägledningen och den andra en mätare på framstegen; den ena hand­lar om resan vi gör, den andra är kartan över var vi är. Den moraliska vägled­ningen vid till exempel drycken­skap kan bestå av att visa på vådan av drickandet, på vad som är synd och på de positiva sidorna av måttlig­het, kombine­rat med en vädjan att ta sitt an­svar för sina nära och för samhället. Den aske­tiska vägled­ningen syftar till att utveckla Bönen och tron genom and­liga övningar och bruket av nåde­gåvorna och nådemedlen, Or­det och sakramen­ten. Den moraliska vägled­ningen inrik­tar sig på att ut­rota den dåliga frukten, den asketiska på att skapa goda fruk­ter på ett gott träd. I praktiken överlappar de båda varandra, men distinktio­nen är pastoralt viktigt på så vis att den tydlig­gör den viktiga skillnaden mellan den andliga Regeln och de moraliska reg­lerna. Regeln, med ”regeln” i singular/ental, är ett sammanhål­let system likt Bönbokens mönster med tidegärd, mässa och enskild bön eller likt den Helige Ben­edikts klosterregel: ett innehållsrikt och mång­sidigt system som är in­riktat på helhet – eller hellre: helighet – i livet i Kristus. Moraliska regler, med ”regler” i plu­ral/flertal, betyder en lista med etiska förhåll­ningsregler, som för övrigt inte behöver ha särskilt mycket med tro att göra.

      Den asketiska vägledningen utesluter själv­klart inte rannsakan och syndabekännelse, inte heller viljans ansträngningar att med Guds hjälp leva ett moraliskt bättre liv. Också sådant har en roll i den mångsidiga andliga Regeln. Men poängen ligger i att vi inte omfattar tron för att förbättra vår moral utan att vi tar på oss den moraliska kampen för att utveckla vår bön. Målet är inte hjärtats renhet utan åsynen av Gud. Och bästa sättet att uppnå det förra (hjärtats renhet) är att medvetet arbeta för det senare (mötet med Gud).

      Att upprätthålla dessa distinktioner räcker långt för att ta bort eventuella fördomar mot asketisk vägledning. Ur lekfolkets synvinkel är asketisk vägledning en allvarligt menad om­vårdnad om det andliga livet och dess tillväxt, om in­bördes kärlek i och för Kristi kropp samt en enkel men tydlig önskan att kyrkans herdar ska vara just herdar, i bästa professionella me­ning.

      Vägledning eller coaching förutsätter en fritt given tillit till ”tränaren”, coachen. Dennes aukto­ritet beror på att vara och kännas igen som kom­petent. Vi vänder oss till en bilmeka­niker för att få hjälp med bilen, till läkaren för vår hälsa och till advokaten i juridiska frågor. Vi gör det för att vi litar på deras kompetens. Prästen kan inte göra något utan ett mot­svarande för­troende, fritt givet. Någon annan auktoritet än den prästen då får behövs å andra sidan inte, vilket ska noteras i en tid som gärna ser präster antingen som trevliga och vän­liga teologiska experter eller som legitime­rade allvetare i allt möjligt mänskligt. Alldeles för ofta kon­sulteras prästen i annat än det prästerliga. Men prästen har ingen auktoritet, kunskap eller rätt att ge råd om ut­bildning, karriär, politik, juridik eller ens sam­levnadsfrågor. Det enda prästen kan göra i så­dana frågor är att ge sådan vägledning i Bön att de beslut som människor tar har så stor chans som möjligt att vara ledda av den Helige Ande. Moraliska råd kan ha sin plats – ungefär som en läkare kan varna mot rökning – men i så fall är det viktigt att drivkraften är den aske­tiska mer än den mora­lisk/etiska.

      Detta kan verka överdrivet. Men kristen tro gör delar inte heligt och världsligt. Allt är av andligt intresse. Jag vid­håller därför att bästa sättet att helga livet i alla dess delar är att kon­centrera på det andliga livets öv­ning. Att ge råd i allehanda frågor, utan att rela­tera det till det andliga livet, leder i stället till att vidga(!) uppdelningen mellan tro och liv.

      Prästers invändningar mot att vara ”aske­tiska coacher” beror på att ”andlig väg­ledning” blivit märkligt uppblåst – och sam­tidigt onödigt smalt och begränsat. Ofta tän­ker man att vem som helst kan lära eller pre­dika, medan vägledning kräver en smått mys­tisk begåvning som bara särskilt heliga eller and­ligt avancerade präster behärskar. Men, i san­ning, när ett barn får lära sig att falla på knä inför altaret eller hålla fram sina händer för att ta emot nattvardens bröd, då har det barnet fått andlig vägledning, blivit ”coachad”. Det finns en gradskillnad, men inte en artskillnad, mellan en sådan övning och den väg­ledning i det and­liga livet som en beprövad kon­templativ kristen kan få för sin bibelmeditat­ion. Att träna spelare ute på plan är coaching, vare sig den som tränas är en nybörjare eller en landslagsspelare. Och den duk­tige coachern är inte med nödvändighet den som har mest utbildning. Att vägleda förut­sätter kal­lelse, ett ordnat böneliv och egen be­prövad erfa­renhet, men inte någon särskild andlig begåvning eller utstrålning.

      Asketisk vägledning är ett samspel mellan två – till skillnad från lärande som lätt blir en­vägskommunikation i form av ”katederunder­visning” eller predikan.

      Som vi redan tidigare noterat hänger inte den enskilda människans andliga utveckling och asketiska träning fritt i luften utan är insatt i ett större sammanhang, i en gemenskap. Hur duktig den enskilde ”atleten” än är, blir hans insatser kreativa först i ett lag.

      Därmed är vi framme vid frågan om för­sam­lingsteologin.

3. Församlingsteologi[11]

Om nutida andlig vägledning till övermått ser till den enskilde och glömmer Kroppen, blir inte saken bättre av att nutida andlig vägled­ning dessutom ofta förutsätter att den enskilde är specialintresserad av det andliga, en ”avan­cerad själ”, extra ”religiöst lagd”. De flesta andliga vägledare brukar visser­ligen vara noga med att påpeka att man inte skriver bara för en exklusiv andlig klick. ”Tron i dess fullhet är till för alla” sägs det. Men i prak­tiken är sådant oftast en vacker friskriv­ning. Enkelt faktum är att ”andlig vägled­ning” normalt inte attraherar alla. Ignatius av Loyolas undervisning är inte avsedd för alla, utan för medlem­marna i Jesuitorden. Karmelitisk andlighet växer fram i och för karmeliterorden. Böneövningarna hos franciskanerna är avsedda för just deras behov. Det birgittinska livsmönstret förutsätter ett liv i den heliga Birgittas anda i en birgittinsk ge­men­skap. Att mena att någon av dessa andliga vägledningar går att, rakt av, tillämpa i vanliga förortsfamiljer är en smula naivt.

      Församlingsteologin däremot sysslar med att skapa en plats och en form i församlingen där alla de olika enskilda med­lemmarna kan vara och leva och växa. Församlingsteologin försöker hitta en ordning och ett ord­nat möns­ter för församlingens alla medlemmar. Det finns många församlingar med verklig tillbed­jan, djup och innerlig bön, sund undervisning och mycket annat gott, som samtidigt ändå saknar det samman­hållande mönster, som behövs för att allt detta goda ska bli kreativt och livgivande. Försam­lingsteologins syfte är att presentera ett sådant mönster.

      Församlingsteologins utgångspunkt är ”sjä­larnas helomsorg”. Prästen ska ha omsorg om och vårda människors både jordiska och him­melska väl; prästen har ett själavårdsansvar för sin försam­ling.

      Första svårigheten uppstår när vi frågar efter vilka prästen, lite mer precist, har ansvar för (inför Gud). Ytligt verkar det finnas två möjliga svar:

      1. Prästen är ansvarig inför Gud för det and­liga välbefinnandet hos var och en som finns i prästens socken, alla som på något sätt hör hemma i församlingens geografiska om­råde. Gud har ju skapat alla, dessutom till sin avbild, och han vill att bokstavligt alla ska bli frälsta;

      2. Prästen är ansvarig för den ”kristna hjor­den”, den gudstjänstfirande församlingen. Det är ju lätt att se att ingen präst kan hållas ansva­rig för dem som inte vill tro eller dem som tillhör någon annan religion eller ett annat kristet sam­fund.

      Båda svaren är otillfredsställande. Det första leder, om man tar det och dess konse­kvenser på allvar, till att det kristna livet måste göras enkelt och ytligt för att alla ska kunna vara med. Det normala kristenlivet urvattnas alltså. Det viktiga blir antalet och kvantiteten, vilket ound­vik­ligen leder till anpassning, ut­slätning, apati, pelagia­nism och andlig livlös­het. Det viktiga är skenbar evangelisation, ”att nå ut med evange­liet”, vilket i praktiken bety­der ren med­lems­värvning. I denna modell finns inte mycket plats för andligt övad, krea­tiv Bön eller för nyktert sakramentalt nåde­medelsliv. Ännu allvarli­gare är den in­byggda framtidsvisionen: målet är att 100 % av befolk­ningen ska fira gudstjänst. Det betyder att den syftar fram mot ett ideal som aldrig kommer att uppnås; den försam­ling man vill vara kommer man aldrig att få bli.[12] Och visst är det mänsk­liga livet här i tillvaron ofullkomligt, men det försam­lingsliv vi strävar efter, vår pastorala modell, måste vara sådan att den kan uppnås. Den him­melske Faderns boning på jorden är med nödvän­dighet tyngd av synd, den är gisten och opålit­lig, skranglig, fusk­byggd och allmänt otill­räck­lig för den him­melska härligheten, men kan ändå på riktigt vara hans hus. Men den för­samlingsmodell vi nu talar om blir aldrig mer än en ritning; dess ”hus” finns bara i en hypote­tisk framtid. Iro­niskt nog leder alltså den modell som strävar efter att bokstavligt talat varenda enskild själ ska finnas i den gudomliga nådes­floden till att i slutänden inte vara kyrka alls. Och inget gott ändamål upp­nås genom att bygga på ett hopp som bara är ogenomförbart nonsens. Den här församlingsmodellen kan kallas multitudi­nism[13] ett fult och klumpigt ord, mycket passande för saken.

      Den andra modellen, där prästens pastorala ansvar slutar med de bekännande kristna, är mer uppenbart otillfredsställande. Ändå har den den odiskutabla fördelen att den ser fakta i ögonen. Den multitudinistiske prästen gör ett antal reservationer för sin tjänst: judar, bap­tister, papister och hinduer – om det finns några – är bäst att låta vara, och den hedniske nittio­åringen och den sinnessjuke pojken är omöjliga att omvända. Fast: en enda som ute­blir från prästens ”församling” gör ju att präs­tens modell faller samman.

      Den andra modellen är oberörd av och obekym­rad om sådant. I stället utesluter man medvetet de flesta och är nöjd med den för­bindliga och medgörliga ”rara lilla kärnan”.

      Men den församlingen är en andlig och teologisk motsägelse, ty, hur djup och ren än dess tillbedjan och bön är, samlar den inte människorna och är därmed inte församling i kyrklig mening. I den här modellen har man inte något verkligt intresse av att bli fler, och ingen nöd för alla människors eviga väl.

      Nu kan man hävda att dessa båda modeller är ytterligheter och att en enkel kompromiss – lite från båda – skulle lösa problemet. Svaret på det är att, även om det finns element av sanning i båda modellerna, skulle en enkel kompromiss leda till ännu mer oreda och oordning. Församlings­teologin söker inte en förteckning på goda idéer utan ett mönster för helheten, en sammanhållen modell för försam­lingens pastorala skapnad, form och design. Det faktum att den första modellen är allmänt hållen och att den i praktiken degenerar till den andra mo­dellen, bara stöder vår tanke. Den backas också upp av att böcker om andlig vägled­ning är skrivna för en exklusiv andlig elit; det kan inte förnekas med några fri­skrivande fra­ser om att de riktar sig till alla.

      Det finns en ytterligare och mycket viktig kri­tik mot båda de presenterade modellerna. ”Om­sorg om själarna” och ”församling” är två delar av ett sakramentalt helt. ”Omsorgen om själarna” antyder en funktion, medan en för­samling, i alla fall i en mening, är en plats. Vil­ken av de nämnda model­lerna för ”själarnas helomsorg” vi tar till oss, lämnar de oss med mänskliga själar – folk – som är isolerade från var­andra och flyter omkring i tomma luften. Läran om skapelsen och om inkarnationen[14] pekar oundvikligen på krop­pens betydelse, och om kristen Bön är ett uttryck för en män­niskas hela person, kan den inte kopp­las bort från sitt sammanhang.[15]

      För att uttrycka det enkelt innehåller trons liv konkreta gärningar. Bön beds sakramentalt. Syn­den tar sig konkreta uttryck i det grymma och fula och levande tro tar gestalt i kär­lek och skönhet, allt i ett samspel och ett sammanhang med andra.

      Varje församlingsteologi värd namnet måste därför ta den asketiska betydelsen av saker och platser med i beräkningen, på samma sätt som moral­teologin måste räkna med samhället om­kring människan.

      Det problem som vi nu sysslar med är inte nytt. Det handlar om den gamla spänningen mellan huma­nism/mänsklighet och rigo­rism/stränghet, det gamla problemet med de ”två liven”. Genom tiderna har den praktiska tillämpningen av den ena eller den andra av dessa båda mot­sägande ideal – eller åt­minstone vilken sida man har betonat – styrts av omständigheterna. Mycket förenklat har kyrkan antingen varit förföljd och levt i stränghet och rigorism – eller favoriserats och varit anpasslig; den har varit föraktad, liten, exklusiv, disciplinerad och kreativ eller popu­lär, multitudinistisk, liberal och mer eller mindre impotent.

      Vår egen tid är svår att klassificera. Det pågår våldsamma för­följelser på ena sidan av jordklotet och en be­kväm apati på den andra; kyrkan på vår egen ö[16] är varken för­följd eller särskilt populär, vi har varken martyrer eller folkmassor.

      För att enkelt sammanfatta problemet, måste vi först konstatera att Gud, allas Ska­pare och Fader som sände sin Son till världen för att dö för allas synders skull, omöjligen kan vara angelägen om färre än alla. Det kan inte heller hans stridande kyrka, inte heller hans försam­lingspräst. Det multitudinistiska idealet är ound­vikligt – och en liberal allmänmänsklig hållning verkar vara bästa sät­tet att arbeta med det.

      Om det å andra sidan finns något korn av me­ning och sanning i Korset och Lidandet och om livet med Jesus Kristus inkluderar omvän­delse, efterföljelse, lidande och offer, då be­hövs Regel, lydnad, kamp, ånger och bot, vil­ket, som alla församlingspräster vet, bara till­talar några få. Vedermödor är aldrig populära.

      Om vi räknar bort kompromissernas ore­dor, kan församlingsteologin då föreslå en funge­rande syntes? Klarar vi av, i praktiken, att uppnå ord­nad vägledning, ivrig nitisk Bön, utgivande kär­lek – mer än i en utvald skara, esoterisk klick? Kan vi föreskriva pastoral praxis enligt Guds vilja och under hans led­ning utan att vända ryggen mot de massor för vilka ett sådant ideal är utan innehåll? Kan vi å andra sidan omfamna och betjäna massorna utan att falla i multitudinismens gropar? Kan paradoxen lösas? Är ”andlig disciplin” meningslöst trams eller sanning på riktigt?

      Det finns ett hopp att ta på allvar i det att han som dog för alla omvände så , att han som mötte Magdalena med kärlek rensade templet med vredgade piskrapp.

4. Socknen som en organism

De modeller som vi diskuterade – och för­kas­tade – i förra kapitlet är båda på ett eller annat sätt fokuserade på antalet människor. Båda tän­ker i termer av människor som enheter som kan räk­nas. Man tänker ”numeriskt”. För vi i stället in tanken på ett sammanhang flyttas fokus från antal till krop­pens enhet, en kropp som är synlig och konkret.

      Lösningen på det problem som förra ka­pitlet aktualiserade börjar med att eliminera det nume­riska tänkandet, för att i stället se socknen – och därmed ansvaret om männi­skors eviga väl – som ett sakramentalt helt, att se hela den geo­grafiska församlingen med alla dess människor som en kropp, en integrerad och väl sammanhållen organ­ism.

      I kyrkans troslära är den enda kyrkan en levande orga­nisk kropp, bestående av alla tro­ende döpta. Den beskrivs som en kropp med många lemmar, som en vinstock med dess grenar och som en får­hjord med sin herde. I filosofin kan man tala om individer som bildar en folkge­menskap. När den tanken ska tilläm­pas i praktiken, pastoralt eller etiskt, socio­logiskt eller politiskt, behöver den bli mer grip­bar och mer lokal. Den världsvida mänsk­liga gemenska­pen behöver brytas ned i mindre ka­tegorier – nationer, folkgrupper, familjer – för att kunna betyda något i praktiken. Över­gången från dogmat till tillämpad tro och pas­toralt liv behöver ett motsva­rande mellanled, ett lokalt sammanhang, och det är den lokala kyrkan eller församlingen, sedd som en organ­ism. Tros­lärans katolska[17] kyrka är inte bara gemen­skapen/kroppen av världens alla tro­ende döpta utan också av de troende männi­skorna i det lokala sam­manhanget, i den lokala gudstjänsten med den ”lo­kala” kär­leken. Utan det sammanhanget blir det inget med de mora­liska frukterna av kristen Bön. Man kan inte älska sin nästa abstrakt. Man kan egentligen bara älska dem som finns i ens när­het, detta särskilt som kristen kärlek aldrig kan vara bara känslor utan också hand­ling, lydnad och offer.

      Den allmänneliga/katolska kyrkan är kroppen, som inte är sum­man av alla de tro­ende utan ett or­ganiskt helt som håller sam­man församlingar till ett organiskt helt, för­samlingar som i sin tur håller samman själar till ett organiskt helt – vil­ket bara är att säga att vinträdet består av grenar som består av en­skilda celler. Den katolska kyr­kan och försam­lingen förhåller sig till varandra rekapitule­rande eller mikrokosmiskt, vilket är en tanke som alltid förekom­mit i kristen teologi. Den helige Paulus tilltalar de lokala församling­arna med ”Ni är Kristi kropp”, inte en del av den, ännu mindre en grupp indi­vider i den, utan den hela Kroppen i mikrokos­miskt format. ”Den lo­kala kyrkan betraktas av Paulus inte som en del av en katolsk sam­man­slutning utan som den lo­kala närvaron av det enda gudom­liga och ka­tolska/allmänneliga samfundet.” Och om det gällde för församling­arna i Efesus och Korinth, gäller det också för församlingen i Little Puddle­combe eller S:t Bar­nabas försam­ling i Barchester.

      Tanken att allt sammanfattas i Kristus kan utvid­gas till att i kyrkan har alla del i Kristus finns hos Irenaeus. Cyprianus skrev: ”Episko­patet är ett enda, det är den helhet i vilken alla åtnjuter full tillhörighet.” Kyrkan är en enda, fast spridd över hela jorden. Liksom solen har många solstrålar är den ändå bara ett enda ljus. Såsom den enda solen finns på myriader platser, så finns den enda kyrkan på varje plats.[18]

      Detta församlingspastorala koncept över­ens­stämmer med läran om Kristi kropp. Kyr­kan är Kristi kropp därför att den har sin nä­ring av hans eukaristiska kropp och blod. De invigda gåvorna är Kristus för kommunikan­ten. Den hela och komplette Kristus delas i tiotusentals fragment, och var och en är Kristi kropp och blod, inte en del av det. Så är den lokala för­samlingen den allmänneliga kyrkan i mikro­kosmiskt format. Den himmelska skaran av alla de heliga delar inte upp sig i grupper, en för varje församling. Den heliga Kristi kropp är ode­lad vid varje altare och hela den himmelska ska­ran är lika odelat närvarande vid varje al­tare. Lady Julian såg hela skapelsen i en hassel­nöt; hennes hasselnöt fick kosmisk, universell storlek. När församlingssynen är organisk och försam­lingen är Kristi kropp är det motsatsen till in­skränkthet, ty församling­en är den allmän­neliga, världsvida kyrkan. Det finns bara ett enda bröd, varför varje altare är Lammets tron i himlen i mik­rokosmiskt for­mat. Det finns en kyrka och en kropp, varför allt som ministran­ten, organisten, kyrkvärden eller den goda damen som ordnar med blom­morna på altaret gör har ka­tolsk/allmänkyrk­lig betydelse, och detta därför att det sker i församlingen. Det är också därför som en tide­bön som två själar ber i en bykyrka en mån­dagskväll är en oändligt oerhörd händelse; den specialgudstjänst som må myllra av männi­skor är trivial vid en jäm­förelse.

      Det är nu dags att spana in vilka människor som finns i vår socken eller stadsdel, utan att idealisera eller undvika fakta. Vi finner en bro­kig bland­ning som hålls samman, låt vara olika mycket, av att leva på samma plats. För­utsätt­ningarna är olika och orga­nismen ser därför olika ut i villa­staden jämfört med den gamla byn på landet, mellan den ny­byggda förorts­stadsdelen och landsortstätorten. Be­greppet ”socken” måste också vidgas till att omfatta skolor, transportmedel, fängelser, sjukhus och så vidare. I varje sammanhang finns en unik särprägel och en lokalitet till vilken alla, utom de osynliga andarna, är knutna. Socknen är en helhet, en organism, inom vilken en be­folkning existerar.

      Denna befolkning kan generellt sett delas in i tre olika skikt. Den kristna församlingen eller ortens cricketlag eller landets politiska makt­havare eller något annat består först av de fullfjädrade, le­darna, första-elvan, regeringen eller någon an­nan enga­gerad minoritet; där­efter av de entu­siastiska sup­portrarna, lärling­arna och de som är ”på gång”; samt slutligen av de andra, åskå­darna, de apa­tiska och anta­gonisterna.

      Det är intressant att se hur denna gruppe­ring återkommer i religionshi­storien. Judarna tänkte i kategorierna världen, det utvalda fol­ket och den trogna Resten. Den tidiga kyrkan centrera­des kring de Tolv, de omvända och världen utanför. Det senare kloster­väsendet skiljer mellan munkarna/nunnorna, de om­vända och de sekulära.

      Så är det också i vår tid. Våra församlingar har några få rik­tigt trogna, ett antal tillfälliga ”kyrkobesökare” och därutöver alla de andra. Församlingsteologins uppgift är att hålla samman och relatera dessa tre till var­andra.

      Det som jag kallar ”multitudinism” förmår inte se detta faktum i ögonen utan låtsas att församlingen är en enda likartad massa. Den ”uteslutande” model­len, vars horisont inte sträcker sig bor­tom den rara-lilla-gruppen, undviker sitt ansvar. De bryr sig inte med mer än ett isolerat segment av ”församlings­kroppen”.

      Mänskligheten sedd som en organism och ut­vecklad i det som jag kallar Resttanken ord­nar dessa tre skikt som koncentriska cirklar, där kraf­ten från kärnan genomsyrar helheten. ”Faktum kvarstår att mänskligheten inte är den kristna kyrkan, även om kyrkan är avsedd för männi­skorna och gör anspråk på dem alla, och det inte finns en enda människa som är utesluten från Kristi försonande liv, som likt vår­flodens vatten flödar utöver sina gränser och bevattnar det om­givande landet.”[19]

      Församlingsteologins uppgift är att ge prak­tiska former och uttryck åt denna teolo­giska sanning.

5. Rest-tanken

Det ska tydligt och envist göras klart att be­grep­pet ”Resten” i detta sammanhang är en teolo­gisk-teknisk term med rötter hos de hebreiska profe­terna och med nedslag i den kristna tradi­tionen genom historien. Tanken finns och ter­men an­vänds hos Elisa, Amos, Mika, den förste Jesaja, Sefanja, Jeremia, Hese­kiel, Sakarja, Joel och Esra och når sin fulländ­ning och tydligaste framställ­ning hos den andre Jesaja, Deutero-Jesaja. Det är viktigt att stryka under detta då ordet ”rest” van­ligen låter exkluderande och dessutom frestar oss till att tänka i antal. Båda de sakerna har vi redan tagit avstånd från.

      Redan en hastig genomgång av Deutero-Jesaja lyfter fram fyra grundläggande insikter.

      1. Monoteismen, att Gud är en enda, fram­ställs tydligare hos Deutero-Jesaja än hos någon annan. Gud är majestätiskt transcent och sam­tidigt maje­stätiskt personlig. Han är Fadern till och Skaparen av allting och hans omsorg kan inte begränsas till något annat än allt: alla län­der, alla åldrar, och också alla tros­bekännelser.

      2. Denne ende Gud har samti­digt gjort Is­rael till sitt utvalda folk, det särskilda släk­tet, den ”prästerliga kasten” för hela, också för den hedniska, världen.

      Dock har Guds­folkets uppgift – på grund av dess synd och otro – och till och med själva frälsningen delegerats till och gjorts avhängig den trogna Resten. Den trogna Resten känne­tecknas av renhet i till­bedjan och lojalitet i tro, alltså: av religiösa eller ”asketiska” kvalitéer mer än av etiska eller mora­liska.

      3. Världens frälsning beror på Israels, det ut­valda redskapet, tro, som i sin tur är avhängigt den trogna Resten.

      Vi ställs alltså inför rent våldsamma signa­ler om

      4. den ställföreträdande principen. Tydligast fram­träder de i sångerna om Herrens lidande tjänare och i profetiorna om Korset.

      Resten, som är allt annat än en amputerad del av kroppen, en klick skild från helheten, är tvärtom cent­rum i församlingen och för det som sträcker sig bortom församlingen. Resten är själva hjärtat som betjänar helheten. Försam­ling­ens Rest är hjärtat i Kristi kropp i mikro­kosmiskt format, och relationen till omgiv­ningen är relatio­nen mellan Jesus och de Tolv och världen. Detta pulserande hjärta pumpar livgivande blod till hela kroppen – så som sur­degen syrar hela degen eller saltet sältar hel­heten.

      Detta kan verka lite konstigt i detta sam­man­hang, men man kan notera hur förnuftigt det låter i nästan alla andra sammanhang. En bra ”cricket-skola” är inte en skola där alla elever är bra på cricket eller ens kan spela det, utan en skola vars lag vinner sina flesta mat­cher. Ett laglydigt folk är inte ett folk där alla medbor­gare är advokater, domare eller poliser utan ett samhälle med ett rättsväsende vars rättssäkerhet genomsyrar hela samhället. En fotbollsklubb med krympande publiksiffror och brist på supportrar är en där A-laget hör hemma i botten på ligan. Den rätar upp sig mycket snabbare genom att A-laget blir bättre och vinner sina matcher än genom att ledning­en vädjar om stöd eller bedriver värv­ningskampanjer.

      Vidare: unga människor blir inte lä­kare, arkitekter, ingenjörer, sjuksköterskor, lä­rare eller föräldrar därför att de möts av re­klam eller un­dervisning eller blir tillsagda att det är respek­tabla ting att syssla med, utan på grund av erfarenheter man gör, kal­lelse inifrån och utifrån, personliga gåvor, intresse och en vilja att bli tränad och professionell i att tjäna andra.

      Men i det religiösa livet har vi lätt att inte tänka i termer av träning och professionalitet. Multitudinismen har reducerat kristen tro till en konventionell slätstrukenhet, där hårda och där­med inspirerande ting inte har någon plats.

      Om kristen tro faktiskt betyder något, när den ses som en alldeles särskild aktivitet på samma sätt som hantverk, konst eller veten­skap, då upp­hör en kristen församling att vara en dröm – eller mardröm – om ett 100-%-igt kristet folk, och blir i stället en livgivande org­anism som genom­syras av kraften i Restens Bön. Det blir en församling med en bra första-elva, som är coachad, disciplinerad, tränad och samspelad. Skolmatchen vinns eller förloras av de utvalda spelarna, men, eftersom skolan är en enhet, är det relevant att säga att den som vann eller för­lorade är skolan. Efter en fot­bollsmatch med elva spelare kan tusentals människor säga ”vi vann” eller ”vi förlorade”. En församling med 1 000 själar som lever med den multitudinis­tiska mo­dellen är inte försam­ling om bara 999 finns i gudstjänsten. Men en församling med 10 000 själar är alldeles på riktigt inför Gud när en Rest på tre ber tide­bön.

      Den som bekymrar sig över att vara få kan ersätta aritmetik med asketism. Det finns inget så smittsamt som helighet, inget så genom­trängande som bön. Detta är hur klassisk kris­tendom menar att mission fungerar. Det är väsensskilt från ”värvningskampanjer”.

      Ofta betraktas skolor, nationer och fot­bolls­lag som en organisk helhet mer än vad försam­lingar gör. Människor tränar för att spela för skolan eller laget och går in under lydnad och disciplin för sitt land. Men få firar gudstjänst för sin för­sam­ling. Man kan be för andra och somliga ber för försam­lingen som helhet, men det är inte att be ställföre­trädande, som repre­sentant för, för någons vägnar eller, till och med, i stället för. Sådant för med sig förpliktel­ser och ansvar. Det kräver inte bara ”asketisk vägledning”, disciplin och offer utan också en gemensam böneregel, ty bara en sådan kan binda ihop människor, gator, fält, hus och hela den sociala strukturen till ett organiskt helt.

      Rest-tanken är alltså inte en behaglig teori till stöd för modellen med ”den-rara-lilla-kärnan”. Kristi gärning att försona allt skapat kommer hela skapelsen till del genom verklig representation, verkligt ställföreträdande, i Restens asketiska liv.

      Dogmatiskt och till sitt väsen är kyrkan en. En pastoral modell är falsk om den inte kan ge prak­tiska former åt den sanningen. På samma sätt är det ”inte bara den mänskliga delen av skapelsen som blir försonad och överlämnar sig som ett (tacksamhetens) offer till Gud genom att delta i den himmelska lovsången tillsammans med äng­larna, ärkeänglarna och hela den him­melska här­skaran, utan allt ska­pat, hela mate­rien är involve­rad. Människan är ’naturens präst.’”[20] ”Inte bara människan utan hela univer­sum ska förvandlas och förhärligas, och i denna förvandling ska det stora mysteriet med Kroppens Uppståndelse framställas”.[21] Varje pastoral modell som inte räknar med saker och platser förblir falsk.

      Uppgiften nu är tvåfaldig. Först ska vi un­der­söka Rest-tanken i ljuset av kyrkans teo­logi och hennes historia, sedan ska vi tillämpa den i en skapande och levande, ”asketisk” Livs­regel.[22]


[1] Eugène Ménégoz, 1838-1921, fransk luthersk präst och teolog

[2] Dorothy Emmet, ”The Nature of Metaphysical Thinking”

[3] Friedrich Schleiermacker, ”Reden: 2nd Address”

[4] McTaggart, ”Some dogmas of Religion”

[5] Dr Matthews, ”Christus Veritas”

[6] F R Tennant, Philosophical Theology

[7] ”Communis consen­sus fidelium”

[8] άσκησις på nytestamentlig grekiska

[9] Dr Kirk, ”Some principles of Moral Theology”, s 202ff. Jämför Joseph de Guibert, “The Theology of the Spiritual Life”, kap 1, §§ 3-6 och A Goodier, “Asceti­cal and Mystical Theology”, s 3-5.

[10] Ett svårslaget, eftersträvansvärt och poänggivande slag i cricket

[11] Martin Thornton använder här ordet ”Cure of souls”, som ordagrant skulle kunna översättas ”själa­vård”. Här handlar det dock inte om det som vi normalt menar med ”själavård”, utan om omsorgen om alla människors både jordiska och himmelska väl, en ”själarnas helom­sorg”. Övers anm

[12] En diskussion om förverkligad eskatologi ligger utanför denna boks ämne. Man kan dock notera att om det finns någon sanning i tron på att den framtid som ligger framför oss finns här redan nu, så blir den här modellens grundfel ännu mer allvarlig.

[13] “Stora-folkmasse-idealet”

[14] Inkarnation = (Jesu) människoblivande

[15] Längre fram i denna bok förklaras hur sinnesförnimmelser, ”kontemplativ harmoni på plats” och den sakramentala aspekten på Bön i allmänhet, tar sin rättmätiga plats på den ”asketiska kartan”.

[16] Storbritannien

[17] Ordet ”katolsk” motsvaras av ordet “allmännelig” i våra trosbekännel­ser.

[18] Noga taget är den lokala pastorala enheten inte församlingen utan stiftet, på samma sätt som den som egentligen ska celebrera eukaristin inte är prästen utan biskopen. En återgång till denna den ursprungliga ordningen skulle göra teologin tydli­gare på denna punkt. Men om den moderne biskopen med sitt stora stift delegerar sin uppgift till sina för­samlingspräster, måste den delegationen också inne­bära att den pastorala enheten inte är stiftet utan församling. Mitt tänkande visar sig på denna punkt utgöra ett argument för fler biskopar och mindre stift. Se vidare E L Mascall, ”Corpus Christi”, s 13, 14, 19 och 20.

[19] E L Mascall, “Corpus Christi”, s 12

[20] E L Mascall, ”Christ, the Christian and the Church”, s 164

[21] Ibidem, s 148

[22] Det är alltså vad resten av boken ”Pastoral Theo­logy: A Reorientation” handlar om.